Payback

Payback är en sådan där film där männen får grava ryckningar i ansiktet av att behöva be en kvinna om hjälp. En sådan där film som inleds med James Browns "It's a man's world" och slutar med att den fårade antihjälten väser "Just drive, baby" och kör iväg i natten i sällskap med sin dam, alltmedan hans berättarröst deklarerar något i stil med: "Så vi åkte till Kanada för att käka frukost, och hon lovade att sluta hora om jag lovade att sluta skjuta ihjäl folk. Vi får se hur länge det håller." Vi befinner oss som någon kanske anat i ett slags postnoirvärld, där fotot är blåtonat, polisen korrumperad, tjejerna mer eller mindre godhjärtade "working girls" och männen skarpskjutande skurkar, och där begreppet "manlig heder" ligger etta på alla topplistor. Regissören Brian Hegeland skrev manuset till LA Konfidentiellt (liksom till Kevin Costners The Postman, vilket pressmaterialet av förklarliga skäl undviker att nämna) och hans förkärlek för snygg yta och form går inte att ta fel på. I Payback - en lös remake av John Boormans (aktuell med Generalen) thriller Point Blank från 1967 - är huvudpersonen den förnamnslösa Porter (Mel Gibson). Premisserna för filmen klargörs redan i dess inledningsskede, då Porter konstaterar att han till skillnad från många andra vet exakt vad hans liv är värt; nämligen 70.000 dollar. Resten av filmen visar hur Porter kräver blodig återbetalning av de där 70.000 dollarna, varken mer eller mindre. Ibland drabbas man av en akut lust att be Mel Gibson ge Porter-stackarn någon tiondels procent av sin lön så skulle problemet vara ur världen. Men riktigt så lätt är det förstås inte, det ligger ett stort mått av hämnd inbakad i Porters jakt på sina pengar. Jag kan inte låta blir att tycka att det är synd att inte noirgenren får vila i fred. Om den en gång gav upphov till några lysande mästerverk så blir små återuppväckningsförsök som denna mest skrattretande i sitt utstuderade ingnuggande av könsroller och sitt svartvitt stereotypa persongalleri. LA Konfidentiellt fungerade eftersom det var en så exceptionellt snygg film med ett genomarbetat nostalgispäckat manus, men Payback spelar i en annan dimension. Enligt uppgifter strulade såväl inspelning som efterarbete eftersom Gibson fick ångest över sin plötsliga imagetransformering till badguy, och gick in och krävde att vissa scener togs om. Men det är faktiskt just Gibson som lite oväntat gör filmen godkänd, genom det mått av ironi och humor som han, kanske tack vare sin inbyggda Dödligt vapen-barlast, ger sin karaktär Porter.