Produktionsbolaget Dreamworks verkar ha specialiserat sig på attgöra gedigna supéer av gammal skåpmat. Varken debuten Fredsmäklaren ellerden av vissa svenska recensenter oförtjänt utskällda Deep Impact, var någramästerverk, men ändå betydligt bättre än det kan förväntas av historier omryska terrorister som stjäl en atombomb eller om en komet som hotar att slåav toppen på Eiffeltornet.
Läget är ungefär det samma inför Paulie - papegojan som pratade för mycket.Titeln känns som en garanti för ännu ett alster där filmmakarna tack vareden senaste hisnande tekniken får gräshoppor och åkersorkar att prata, ochdetta för att överskyla det faktum att ingen av dem har kommit på en endahållbar intrigidé. Visst ligger det filmmakarna i fatet att fåglar bara ärett par fjädrar från att vara reptiler med kalla ögon, fula fötter och intetillstymmelse till kroppsspråk, men farhågorna kommer ändå på skam när detvisar sig att Paulie faktiskt är en riktigt mänsklig goja. Det är ingenodödlig barnfilm, där den vuxne har lika mycket att hämta som sinasmåttingar, men för målgruppen är det en bitvis bedårande historia där mildhumor blandas med förväntat briljanta specialeffekter.
Den pratsamma pippin hittas av en rysk städare i källaren på ettforskningscenter. Efter att ha blivit mutad med frukt och nötter går hanmed på att berätta sitt livs historia. På Paulies väg från den stammadelilla flickan till den simpla smågangstern, som han hjälper att rånabankomater, finns det många tårdrypande stråkar och barbariskt romantiskanärbilder, men regissören John Roberts har förstått att "less is more" ochtar aldrig i för mycket.
Visst kan det finnas invändningar, som det faktum att vi aldrig får någonrimlig förklaring på varför papegojan en gång har börjat prata och förståmänskligt tal, och att så sant som grisar inte kan flyga är Babefortfarande det charmigaste djuret med talförmåga. Men det är futtigamarkeringar i marginalen, när Dreamworks gör den första filmen som påallvar lever upp till företagsnamnet.
Paulie
Skådespelare:
Regi:
