Det finns en direkt visuell skönhet i Passagerare i natten. Året är 1981 och socialismens röda fanor svajar över hela Paris. Det är folkfest. François Mitterrand har just valts till president och fransmännen skönjer nu en förändringens tid. Mitt i allt detta märker vi den mystiska unga kvinnan Talulah (Noée Abita). Vi kommer att få följa henne under nästan hela 1980-talet. En punkig Nina Hagen. En trasig själ som fångar Élisabeth Davies (Charlotte Gainsbourg) intresse. Hon erbjuds boende och kommer indirekt att påverka hela Élisabeths familj.
Gör Charlotte Gainsbourg någonsin en dålig film? Hennes Élisabeth är märkt av sjukdom och en uppslitande skilsmässa. Gainsbourg förmedlar med små medel hur Élisabeth kämpar för sig egen överlevnad och för sina barns framtid. Ett uppsprickande leende är lika mycket tyngden som lyfts från hennes axlar som att hon faktiskt unnar sig att vara glad. Oerhört skickligt skådespeleri.
Hela filmen är inbäddad i ett nostalgiskt 80-tal. Kläder, musik och miljöer förmedlar verkligen en autentisk känsla av Frankrike där och då. Om det är så att syskonen smiter in på en biovisning av Fullmånenätter (1984) eller att Elisabeth dras med av suggestiv syntmusik på dansgolvet. Jag undrar om filmens regissör och manusförfattare Mikhaël Hers sneglat på Nicolas Winding Refns Drive (2011). Här åker man dock inte bil utan moped på ödsliga gator i ett Paris som sakta vaknar. Jag vill också känna sommarvinden i håret en tidig morgon.
Emmanuelle Béart har alltid varit en skönhet men har nu också fått ålderns erfarenhet. Hennes radiopratare har ett hårt skal men ett hjärta som slår för andra. Också en stark roll. Överlag är det bra skådespeleri ner till birollerna. Man vill veta hur det går för den lilla familjen, för Talulah och för syskonen. Men framförallt vill man se Élisabeth skratta.
