Pasolini - ett italienskt brott

Det är nu drygt 20 år sedan filmaren, poeten, bildkonstnären, författaren och samhällsdebattören Pier Paolo Pasolini brutalt mördades vid en grind på en sandväg i förorten Ostia utanför Rom. Den officiella versionen är att Pasolini plockade upp en manlig prostituerad, Pino Pelosi, vid Roms järnvägsstation, körde ut till Ostia, gjorde sexuella närmanden (Pasolini var uttalat homosexuell) varpå Pelosi överföll honom med en träplanka och avslutade allt med att köra över Pasolini med hans egen bil. Den officiella undersökningen sköttes uppenbarligen slarvigt, Pelosi dömdes till fängelse men släpptes efter något år. I filmen visas hur en obducent förde fram starka bevis för att Pelosi inte var ensam på platsen, men att detta inte påverkade rättegångsarbetet. Vad Marco Tullio Giordana försöker med sin film är inte att bevisa någon ny sanning, i första hand, utan att peka på vissa systemfel i det italienska samhället som sammantaget bidrog till att Pasolini även utsattes för ett justitiemord. Giordana blandar friskt nya, dramatiserade bilder med svartvita nyhets- och dokumentärbilder från framför allt utredningen och efterspelet. Han är uppenbart inspirerad av Oliver Stones tillvägagångssätt i JFK, men saknar Stones manipulativa förmåga. Visst finns här rörande avsnitt, som intervjun med en påtagligt skakad Bertolucci, men överlag har de dokumentära bilderna brist på sprängkraft och ibland får jag för mig att Giordana mest vill briljera med att visa allt material han lyckats få fram. De avgörande och övertygande avsnitten återfinns i de dramatiserade sekvenserna. Här får vi se socialistpartiets ledare bekymra sig över hur stort utrymme mordet på Pasolini fick i pressen, här möter vi intoleransen hos Ostia-borna, här får vi se pressen glömma och gömma viktiga bilder, här avslöjas att polisen lät Pasolinis bil stå ute i regnet vilket medförde att avgörande bevis sköljdes bort. Dessa avsnitt är naturligtvis upprörande, men i en film som till viss del är dokumentär blir det till ett uppenbart problem när de dramatiserade avsnitten tillåts dominera så totalt. Jag skulle nog föredragit ett mer journalistiskt (och traditionellt) grepp med uppsökande intervjuer. Giordana antyder mer än tydligt att det var fascismen som mördade Pasolini, att trycket uppifrån var hårt, att Pasolini med sin ursinniga samhällskritik, med sina kontroversiella och provocerande erotiska filmer helt enkelt var för mycket för makten. Till exempel skulle det idag vara mer intressant att höra Bertolucci kommentera mordet på Pasolini än att se honom gråta på de gamla svartvita nyhetsavsnitten. Även om det, som sagt, var rörande.