Parasit

Familjen Park bor i en villa av sällan skådat slag. Ett under av snillrik arkitektur. För att en sådan villa ska behålla sin glans och väcka avund behövs tjänstefolk. Där kommer Kim Ki-woo in i bilden. En vän ska plugga utomlands och tjänsten som privatlärare i engelska blir ledig. Därefter smusslas medlem efter medlem av Kimfamiljen in till anställning hos Parks.

Parasit är en film som tillfredsställer. Filmens narrativa upprullning bjuder på gåtor, överraskningar, skiften i ton och både patos och etos. Det är en film med gott om pyroteknik, men även med en god dos substans. Den berör universella sanningar om ekonomisk utsatthet och tankegången kring hur välstånd formar ens moraliska kompass. Om hungern gräver ett hål i dig, hur mycket förväntas man då kunna bete sig som en empatisk varelse? Det gör filmen greppbar och väcker en större diskussion som många i en neoliberalistisk dagordning kan relatera till och känna med.

Tidsenligheten slutar inte där. Filmen fungerar ungefär som en välskriven säsong TV. Hur handlingen utvecklas och vad som är på väg att hända är det viktigaste. Det är en film som sällan stannar till i nuet. Inom loppet av filmens speltid ställs frågor och svaren kommer i form av överraskningar. Det skapar en känsla av fullständighet, att Bong har orkestrerat en film efter sin egen pipa och sin egen hjärna. Hans regi och tonskiften är gjorda med en helt annan elegans och säkerhet än hans tidigare filmer och med tanke på hans ställning redan innan Parasit, är det lätt att förstå filmens popularitet.

Men det är också någonting i det tidstypiska som gnager i mig. Filmen är för färdigpaketerad och Bong prioriterar konkretion före kontemplation varje gång valet kan göras. När filmen är slut är tvetydigheten försumbar och det är en film som inte lever kvar hos mig särskilt länge. Det förringar dock inte all den kreativitet och karg finurlighet som gör Parasit till Bongs bästa film.