Författaren är död. Det menade i alla fall Roland Barthes på 1960-talet, i en text riktad mot kritikens fixering vid författarens avsikter och biografi. En tanke som gör sig påmind i Régis Roinsards pusseldeckare Översättarna. I en cynisk fransk förlagsvärld materialiseras så småningom också ett lik, men i berättelsens centrum står snarare upphovsrättsbrott och utpressning. Och kanske är litteraturen snarare än författaren första offret.
Nio översättare från olika länder kallas till en luxuös vingård för att under de närmsta månaderna översätta den tredje och avslutande delen i den bästsäljande deckarserien “Deadalus”. Arbetet omges av lika mycket hysch hysch som den mystiske författaren Oskar Brachs identitet.
På vingården fråntas översättarna alla medel att kontakta omvärlden och installeras i en källare där de under ständig övervakning får tillgång till tio sidor i taget mellan nio på morgonen och åtta på kvällen. Ändå läcker romanens första tio sidor ut på nätet. Lika snart följer ett krav på pengar adresserat till den hänsynslösa förläggaren Eric (Lambert Wilson) som i sin tur inte tänker släppa ut någon av översättarna innan han finner den skyldige.
Länge leve författaren. Bland den brokiga skaran översättare är de flesta nästan mer fängslade av mysteriet Oskar Brach, dennes avsikter och dolda identitet, än något annat. Och översättarnas egna bakgrunder är i bästa fall grovt utkarvade från nationella nidbilder, vilket förstås är i full överensstämmelse med spelets regler. Föremålet för deras besatthet är ju trots allt ett stycke konsekrerad kiosklitteratur från vars sidor de själva kunnat härstamma.
Här ryms bland andra den brittiska slackern Alex (Alex Lawther), den mystiska ryskan Katerina (Olga Kurylenko) och italiensk machoman (Riccardo Scamarcio). Att det inte är den mest välskrivna whodunnit som någonsin filmats tycks nästan höra till territoriet. Särskilt som självmedvetna referenser till allt från grekisk mytologi till Agatha Christie via Marcel Proust hopar sig. Översättarna är en film som vet precis vad den är och inte är.
På ytan är iscensättningen många gånger lika glansig som omslagen i flygplatsens pocket-butik. Innehållsmässigt är den lika mycket lättsinnig gliring riktad till kommersialiserad kiosklitteratur som lekfull hyllning. Det är en fullständigt njutbar bagatell vars brister nästan fyller en generisk funktion, men också dikterar filmens påfallande flyktighet.
