Out-of-Towners

Den stora frågan som uppstår i tomrummet efter, eller snarare under, [I]Out-of-Towners[/I] är: varför? Filmen - som är baserad på ett manus av Neil Simon; mannen som utvecklat en stark passion för att porträttera gnälliga gubbar och annat otrevligt satyg - finns redan i en version från 1970. Och vad jag kan se finns ingenting i varken manus eller utförande som skulle kunna motivera denna remake. Annat än en hungrig pengapung förstås. På registolen denna gång sitter Sam Weisman, mannen bakom osebara [I]Jungel-George[/I] för ett par år sedan. Hans främsta merit hittills måste vara att han lyckats lura på John Cleese roller i båda dessa filmer, denna gång i en hotellvärd/transvestits skepnad. Men även om han definitivt har sina stunder, ibland iförd sobelpäls och leopardpumps med stilettklackar, framstår till och med bitske Cleese som smått pensioneringsfärdig, och jag behöver knappast påpeka att den oundvikliga jämförelsen med Basil Fawlty i [I]Pang i bygget[/I] inte faller ut till [I]Out-of-Towners[/I] fördel. Utbölingarna själva är ett medelålders par som, när barnen slutgiltigt flugit ut, lämnar sitt hem i trygga Ohio för New York. Han ska nämligen på jobbintervju. Hon har förstås varit hemma med barnen och sedan fortsatt vara hemma även när de vuxit upp, trots att hon uppenbarligen hade en karriär på gång inom reklamvärlden en gång i tiden. Väl i New York låtsas paret fundera över om det finns något kvar att mjölka ur deras äktenskap. Men varken regissören, karaktärerna eller publiken känner någonsin en verklig oro för att deras äktenskap skulle hotas av värre fara än möjligen en och annan trist hemmakväll. Detta är helt enkelt inte filmen som slutar i separation. Istället fungerar parets äktenskapliga tvivel och funderingar som en röd tråd som binder samman de disparata scenerna, eller snarare sketcherna. För lika ytligt som parets äktenskapliga problem behandlas, lika håglöst ytligt behandlas varje annan scen i filmen så att det till slut känns som när man sitter i ett X2000 och halvt noterar, halvt ignorerar stationerna som svischar förbi. Jaha. Vagnhärad. Jaha. Sex i Central Park framför borgmästarn. Karaktärsteckningen blir förstås därefter; ingen lyckas bli annat än en platt, endimensionell filmfigur som det är rent omöjligt att känna engagemang för. Rutinerade Goldie Hawn och Steve Martin jobbar på högtryck för att skapa lite energi i filmen, men förgäves. Platt fall. Det mest obegripliga är att filmen, trots att den är uppbyggd kring sketcher vars enda syfte är att framkalla skratt och trots Hawn och Martin i huvudrollerna, misslyckas kapitalt med att vara rolig. Man tycker att det exempelvis borde vara lite kul när en speedad Martin far runt i Central Park och vrålsjunger [I]Aquarius[/I] från [I]Hair[/I]. Men icke. Detta är en ulv i fårakläder, något så trist som en humorbefriad komedi. Därför misstänker jag starkt att den enda person som hördes skratta under pressvisningen har nära koppling till distributionsbolagets marknadsavdelning.