Osama

Vissa filmer är svårare att betygsätta än andra. Jag menar, hur ska man egentligen bedöma de första filmerna gjorda i Afghanistan efter talibanväldets fall? Efter manusets kvaliteter, rollprestationer - eller enbart som en "viktig film"? Lyckligtvis behöver inte [I]Osama[/I] den typen av särbehandling. Med de små medel som funnits tillgängliga har regissören Siddiq Barmak inte krånglat till det för sig, utan litat på historiens styrka: en tolvårig flicka tvingas klä ut sig till pojke för att tjäna ihop pengar till sin mor och mormor. Hon kallar sig för Osama och lyckas nätt och jämnt passera som pojke, skulle hon bli ertappad av talibanerna kommer hon att råka illa ut. Med uppspärrade ögon iakttar hon världen kring sig, under talibanernas sista tid vid makten - men också den frihet som de jämnåriga pojkarna omkring henne tar för givet. Redan från första scenen visar regissören Barmak upp en medvetenhet inför mediet. Vi ser en gatukille lura pengar av en västerlänning som filmar honom med sin kamera. Deras samtal avbryts av en stor demonstration. En flod av kvinnor i himmelsblå burkhor strömmar nerför gatan med demonstrationsplakat i händerna, skanderande "Vi är inte politiska, vi är hungriga. Ge oss arbete!". Snart kommer soldater med vattenkanoner, och kör dem till fängelset. Vackert och dramatiskt i all sin lofi-estetik. Den plötsliga dramatiken byts snabbt ut mot den misär och ödslighet som jag sett i andra skildringar från Afghanistan. De sönderbombade husen, den ofruktbara jorden, den allt mer utfattiga befolkningen. Ibland känner man att man egentligen skulle vilja se en dokumentär om arbetet med filmen, istället för filmen i sig. Om hur det egentligen är att göra film i ett land där det tills alldeles nyligen var förbjudet att ens ha foton, eller spela musik. Men tack vare huvudrollsinnehavaren Marina Golbaharis skräckslagna blick dras man snabbt in i historien igen - framför allt när hon utklädd till pojke tvingas iväg på koranskola, där hon bland annat får vara med om en ritualiserad undervisning i underlivshygien för pojkar. Barmak behöver inte ta i när han skildrar flickans öde. Den manliga dominansen i samhället, godtyckliga rättegångar, talibaner som ständigt håller befolkningen i ett fundamentalistiskt strypgrepp - budskapet går fram, klart och tydligt. En enkel symbol kostar regissören på sig. Den lilla flickans drömmar om att få hoppa hopprep. Att få vara barn igen, och att få leka fritt som flicka. Att slippa kalla sig Osama för att överleva. Men den troligaste framtidsutsikten är så långt ifrån hennes fantasier hon kan komma, att slutligen fastna i kvinnans specialinrättade fängelse i talibanvärden - äktenskapet.