Det är riktigt synd om Amelia (Hedda Stiernstedt). Hon är bitter, har knappt några vänner och är fast i sin lilla hemstad. Som om det inte vore nog får hon sparken och det på sin 40-års dag. En avlägsen kusin till Kristen Wiigs karaktär Annie från Bridesmaids (2011) måtro?
Av någon anledning längtar hon tillbaka till sin 18-årsdag. Personligen undrar jag om någon 40-åring längtar tillbaka till gymnasieåldern. Men vi är alla olika. Amelia får i alla fall en andra chans då hon blir påkörd av en lastbil och vaknar upp just på sin artonde födelsedag år 2002.
One More Time är en sötsliskig, nostalgisk karamell som smakar 00-tal. Jag vet inte om man ska få åldersnoja för att början på 2000-talet uppenbarligen ses som längesen. Det är komiskt på ett sätt. 2002 framställs lika absurt i sin klädstil som 1970-talet. Amelias plastiga kläder bar knappast någon då förutom Britney Spears eller Christina Aguilera i musikvideorna som rullade på ZTV. Men regissören Jonatan Etzler får ändå in tidskänslan på ett fint stereotypt sätt, som fungerar för denna genre ska sägas, i mode, musik och scenografi. Nostalgi blir det definitivt för alla 40-åringar då flick-idolen David Tainton från filmen Vinterviken (1996) dyker upp i en liten biroll.
Det blir lightversionen av Måndag hela veckan (1993) av det hela, vilket också nämns i filmen, och det är ett kul stilförsök att svensk film försöker blanda denna genre med filmen En andra chans (2000). Manusförfattarna till One More Time har erfarenhet av att skriva dialog för ungdomar men det låter lillgammalt ibland. Dock fungerar unga som vuxna skådespelare i alla roller.
Småroligt är det när Amelia verkligen börjar utforska möjligheterna att uppleva samma dag gång på gång. Att hon däremot trots en 40-årings erfarenhet ändå fortsätter bete sig som en omogen 18-åring förstår jag inte. Men det är nog inte meningen heller.
