Once upon a Time in Mexico

Det har hänt en del sedan renässansmannen och indieikonen Robert Rodriguez första skamligt begåvade kärleksbrev till Sergio Leone och Sam Peckinpah. [I]El Mariachi[/I] (1992) hade kanske sina dippar, men med en budget som i andra sammanhang nätt och jämt hade täckt underhållet av Ben Afflecks tupé, visade Rodriguez att vilja, kärlek och mod kan räcka långt. Till uppdateringen [I]Desperado[/I] (1995) bytte Rodriguez ut den gladlynte gitarrmannen Carlos M Gallardo mot latinoträbocken Antonio Banderas (aldrig ett bra tecken), och fyllde på med folk som Steve Buscemi, Salma Hayek och Quentin Tarantino. Resultatet blev stelare men fortfarande billig film - med en billig films förväntningar. När han nu, med ett knippe [I]Spy Kids[/I]-rullar innanför västen, fullbordar sin trilogi utlovar redan titeln att Rodriguez tagit steget från gymnasial maverickcharm till något som i alla fall påminner om episk tyngd. Är det vad man förväntar sig är [I]Once upon a time in Mexico[/I] ett smärre fiasko. Ingenstans i sin 101 minuter korta bagatell tar regissören tag i de frågor kring natur, kultur och temperament som sysselsatte hans idoler - visst torrhånglar Banderas med den mexikanska flaggan framåt slutet, men mer än lite riktningslöst publikfrieri blir det aldrig. Ingenstans i sin flora av excentriska scumbags - Mickey Rourke (med rolig knähund), Willem Dafoe (John Waters-mustasch), Danny Trejo (som vanligt) - tecknar Rodriguez tillräckligt väl för att man ska bry sig om ifall karaktärerna fylls med bly eller bara åker på ännu en halvtimmes utstuderat penisvåld (chanserna visar sig vara ungefär fifty-fifty). Det är inte scenografen, klipparen eller cateringansvarige Rodriguez som fallerar. Det är manusförfattaren. [I]Once upon a time in Mexico[/I] blir en på tok för skissartad och faktiskt [I]städad[/I] kavalkad av camp, in-jokes och förvånansvärt lama actionscener för att spelet med Woo och Leone ska få någon fart. Som tur är har Robert Rodriguez ett trumfkort. Precis som en habil piratrulle kan lyfta genom en tillräckligt självlysande stjärna, blir precis varje scen med Johnny Depp i bild en liten instruktionsbok i komiskt underspel. När han han bär en t-shirt med texten "I'm with stupid" och en pil neråt. När han drar underbart torra ordvitsar: (till lokal thug:) "Are you a mexican or a mexican't? När han envisas med att bjussa förbipasserande på olika fläskfilérätter. När han fipplar och fapplar med en konstig armprotesförklädnad - scener som mer vittnar om en vår tids Peter Sellers än att det skulle pågå något slags wacky burritosepik därute. Och det gör det ju faktiskt inte heller.