När Lorry dök upp i den svenska televisionen var det för mig det första beviset mot min tes att det aldrig, aldrig skulle komma någon eller något som matchar HasseåTage. Lorry bröt ny mark med sin humor, den var djärv, skruvad och inte helt rumsren. Så fick de också en och annan befängd radionämndsanmälning över sig.
Det var naturligtvis en kollektiv insats, där skådespelare, regissör och manusförfattare alla bidrog till framgången. Men att en av de största hjärnorna bakom Lorry var Peter Dalle torde vara höljt utom all tvivel. Därefter har han sannerligen blandat och gett i sitt utbud. Långfilmen Yrrol var filmiskt inte mycket att yvas över, men där finns klassiska komiska ögonblick vi aldrig glömmer. Frågan är dock vad som hände när Dalle knackade på hos Björn Skifs i Drömkåken och - än mer obegripligt - när han med vapendragarna Månsson & Ulveson kraschlandade med Perssons Parfymeri. Livet är fullt av gåtor.
Likväl har jag har aldrig tvivlat på Dalles kapacitet och begåvning och med nya Ogifta par, där han står för både manus, regi och en lysande rollfigur, uppfyller han dessa förhoppningar med bravur. Det här är Adam och Eva - tio år senare. Två ogifta, barnlösa par i 40-årsåldern, alla med kreativa yrken, ingen helt lyckad i relationen mellan man och kvinna. Woody Allen spökar föredömligt i kulissen, dialogen blixtrar, igenkännandet blommar, jag får verkligen leta i minnet för att hitta en svensk komedi där jag skrattat lika högt och lika ofta.
Dalle och Endre är David och Marie, han författare på TV, hon framgångsrik på teatern. Deras relation är minst sagt svängig, ena sekunden packar han hennes prylar i flyttkartonger, nästa dukar hon fram vin och ostbricka. Som vännerna Samuel och Sara (Ulveson och Reuter) säger, "säga vad man vill om er relation, men den saknar inte underhållningsvärde".[P][/P]
Ulvesons Samuel, däremot, är en mer tragikomisk figur, en misslyckad dramatisk skådespelare, som livnär sig på att ljudlägga tecknade actionfilmer. Reuters Sara är i modebranschen, upptagen och framgångsrik.
Det är lätt att hitta superlativer, men filmen saknar inte problem. Det finns en slagsida mellan de båda relationerna. Den mellan David och Marie är begriplig, den sjuder av lust och kamp, där finns ett hjärta. Hur Sara står ut med den krampaktige, ängslige Samuel däremot, är svårare att förstå. Och trovärdighet är viktigt - även på bio. Jag har också invändningar mot filmens upplösning, som lite grand tar udden av dramatiken. Men i gengäld rymmer Ogifta par så mycket begåvad komik, så många träffsäkra dalleska en-radare - "Tror du jag är så jävla generös att jag står och är cynisk på min egen fritid?!" - att det är lätt att överse med reservationerna och förpassa dem till marginalen. En film som når sådana komiska höjder och samtidigt lyckas skrapa i botten på de svartaste hålen är värd stor beundran. Vi är helt enkelt inte bortskämda med sånt här.
Skådespelare:
Regi:
