Vid den soldränkta kroatiska kusten bor Julija (Gracija Filipovic) med sin välbärgade familj.
För en tonåring som älskar att dyka skulle huset vid de adriatiska klipporna kunna vara ett idylliskt paradis, men i stället är det platsen hon drömmer om att en dag fly ifrån.
Den kontrollerande och lynnige fadern Ante (Leon Lucev) förpestar tillvaron med sitt grepp över familjen samtidigt som hennes hunsade mamma Nela (Danica Curcic) plikttroget spelar rollen av den stöttande hustrun vid sin makes sida.
När en gammal vän till familjen, Javier (Cliff Curtis) kommer på besök förändras dock dynamiken och stämningen intensifieras.
Ante, som behöver sin mäktige väns gunst (och plånbok) för att få igenom sin önskan om att förvandla det steniga kustlandskapet till ett turistparadis, är nu i behov av sin familjs lojalitet. Pressad att hålla Javier på gott humör vill han måla upp bilden av det perfekta livet och sig själv som mannen som har allt.
Nela, som tidigare i ungdomen haft en romans med Javier har svårt att dölja sin affektion för honom och i Julija, genom vars ögon vi betraktar hela förloppet, börjar kugghjulen att snurra.
Antoneta Alamat Kusijanovics första långfilm, som vann pris för bästa debutfilm i Cannes, är en lågmäld nagelbitare där atmosfären långsamt förtätas i takt med de ökade spänningarna mellan karaktärerna. Gracija Filipovic lyckas skickligt med att ge uttryck för det som pågår bakom Julijas reserverade pokerface utan att uppenbara för mycket. Samtidigt förmedlar Leon Lucev obehagligt bra pappans arroganta brist på detsamma då dottern spelar ut sina kort emot honom. Även om duellerna mellan den upproriska dottern och den härsklystne fadern sker i det öppna - trots Antes försök att dölja dem bakom ett språk Javier inte behärskar - är Murina en film som utspelar sig i det dolda. Full av rävspel, hierarkiska intriger och skiftande maktbalanser, tillsammans med en längtande tonårsleda i en drömlik miljö, för den tankarna till Francois Sagans roman Bonjour Tristesse. Filmens ljudproduktion är magnifik och utmärker sig framför allt i filmens undervattenscener där den tillsammans med Hélène Louvart’s foto skapar en filmmagi som bör upplevas på den stora duken.
Murina är, utöver en av årets bästa filmer, också den typen av film du helst bör se en strålande sommardag, gärna med badvänligt vattendrag inom rimligt avstånd. För jäklar vilket flyktbegär jag fick till de där soldränkta, kroatiska klipporna. Hur klaustrofobiska och enahanda Julija än fick dom att kännas.
