En våg av nostalgi sköljer över Hollywood. 2000-talets sekelskiftsdepp handlar om att allt var bättre förr. Spleen och vemod. I de nya sekelskiften ligger något otryggt i luften.
I Hollywood går dystopin ut på att de saknar showbiz. Att The Artist – en film om stumfilmseran i Hollywood – vunnit så många Oscars och priser var först intressant. Efter Mupparna är det symptomatiskt. Båda filmerna berättar historien om de själva; när showen var tvungen att go on. Stjärnglans, husvagnar och Johnny Carson. Bortom internet, iPads och någon som störtar glansiga skyskrapor. Mupparna i nya filmen beter sig lite nationalromantiska i allt det här, som SD i Sverige, man blir otrygg och minns: Det var bättre förr! Och till skillnad från SD lyckas mupparna med detta omöjliga: de skapar ”förr”.
I Mupparna ska en sista show sättas upp. Som tittare dras man med i något underbart. De bitterljuva som är minnet. ”Minns du din barndom?”, frågar den. Varsågod. Jason Segel kommer till sin rätt för första gången, i stället för att obsessa över faktumet att kvinnor har bröst, börjar han från början och undersöker varför han fastnat intellektuellt på en femårings IQ – på ett sätt som en psykoanalytiker skulle älska. Att han möter det i en musikal där allt är lätt kanske inte får MVG i traumabehandling, men publiken mår bra och Hollywood får lägga sig på divanen och gemensamt minnas och spekulera var showbiz gick snett – kommersialismen, internet eller sex?
Mupparnas estetik erbjuder en underbar värld, ett gammalt New York, en regning gata, en barnstjärna, en underbar sång (till exempel en harmoniserad version av Nirvanas Smells Like Teen Spirit). Det är min typ av domedag.
