Mulholland Drive

Johanna Koljonen 15:04 6 Jul 2002
Blonda Betty anländer till Hollywood, späckad med drömmar, välmenande och naiv. En mystisk brunett överlever ett attentat och flyr in i Hollywood Hills där hon hamnar i Bettys lägenhet, utan något minne av vem hon är. I sin handväska har hon femtio tusen dollar och en konstig nyckel. Så långt är det bekant, film noir mitt på ljusan dag. Men eftersom det är en film av David Lynch finns det också bland annat en mystisk nattklubb där allt är playback som i Småstjärnorna, en hotfull ond cowboy, ett uteliggar-troll med en magisk blå ask, en klantig torped, en gnällig regissör som förlorar makten över sin film till filmbolaget och sin fru till poolkillen. Två tredjedelar genom filmen försvinner huvudpersonerna helt och de återstående skådespelarna tycks byta roller med varann. Jag trodde rätt länge att jag fattade allt det där, men när vändpunkten kom och alla bytte namn insåg jag också att vissa saker, som mannen som dör på parkeringsplatsen i början, aldrig skulle få någon förklaring i filmen. Det finns desto mer teoribildning att bekanta sig med på internet. Ingen är säker, men ganska många tror att de första två timmarna egentligen är en dröm, eller en lesbisk masturbationsfantasi. En falang anser att Lynch mest för att jävlas förlängt filmen, som egentligen skulle bli en tv-pilot, med allt slumpmässigt material han kunde skrapa ihop. Argumenten för drömscenariot håller åtminstone ihop någorlunda, särskilt när man får veta - vilket inte alls är uppenbart i filmen - att Betty och den slitna blondin som vaknar mot slutet av filmen, Diane, spelas av samma skådespelare. Det är den fantastiska Naomi Watts, som hittills mest figurerat i b-filmer som Tank Girl (hon är Jet Girl) och Children of the Corn IV. Det är bisarrt att hon inte uppmärksammades med en Oscarnominering ett år då en bjäbbig Jennifer Connelly fick en guldgubbe. Watts fick å andra sidan tio kritikerpris i stället. Man kan välja att se [I]Mulholland Drive[/I] som ett bisarrt mordmysterium, men ju mer man kräver att få begripa, desto mer måste man jobba själv med pusslet. Det fungerar - filmen hänger faktiskt ihop - men är nästan som ett intrång på regissörens privata drömmar. Det går utmärkt att avnjuta [I]Mulholland Drive[/I] som en surrealistisk kavalkad av trösterikt bekant lynchiana, eller som en intelligent elegi över Hollywoodsystemet och den vanliga människans relation till drömfabriken. Att det finns så mycket att rota i och tycka till om beror bara på att filmen redan är komplett.
Mulholland Drive
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Belle

”Belles” intressanta premiss sjabblas bort i en tråkig ”Skönheten och odjuret”-pastisch. Oscar Söderman uttråkas av anime-veteranen Mamoru Hosoda senaste film.