Information om vad den nya David Bowie-filmen Moonage Daydream är har varit minst sagt tvetydig. Alltså helt i linje med Bowies eget väsen. Ord som “audiovisuell rymdodyssé” har kastats runt. Den har också beskrivits som en resa genom hans kreativa och filosofiska inre. Kort sagt är det en film med ett löst och icke-linjärt narrativ som tittar närmare på David Bowie, utan att vara vare sig fakta eller fiktion.
Det enda jag kan fastslå är att det inte är en dokumentär. Det är heller ingen biografi och vi får veta mycket lite om privatpersonen David. Filmen startar när han redan är rejält känd, för att sedan nysta baklänges. Men hans svåra drogberoende, första äktenskap och hans två barn nämns inte alls. Trots det är det en väldigt bra grundkurs i Bowie, som låter honom vara svårdefinierad och fokuserar på aspekterna i hans liv som främst kan kopplas till hans konst. Som hans bisexuella läggning, flytande identitet och även familjens långa historia av schizofreni, som inspirerade hans eget gränstänjande tänkande.
Filmen blir ett kärleksbrev till musiken och behovet av konsten för att självläka den trasiga uppväxten. Vi får se den enigmatiska ensamvargen Bowie simultant både skapa och hitta sig själv i musikens alternativa värld. En outsider som aldrig var så förtjust i artistdelen av sitt yrke.
Under två timmar och tjugo minuter får vi följa med genom Davids olika musikaliska eror. Eftersom det är den första filmen med fullt stöd från Bowies dödsbo har regissören Brett Morgen fritt fått använda det material som artisten lämnade efter sig, inklusive en hel del som aldrig visats. Filmen har verkligen lyckats fånga Bowie och gör honom levande på skärmen. Det är i stunden svårt att förstå att han inte längre är med oss, eftersom han har en sådan speciell dragningskraft.
Men för att vara en musikfilm får vi veta väldigt lite om själva musikskapandet i praktiken. Det stannar ofta på ett filosofiskt plan som tittar på hans relation till skapandet under olika perioder i hans liv. Han framställs, förvisso med rätta, mer som en konstnär än en artist. Morgen lyfter fram hans ovilja att definieras, att ta ställning och hur han ständigt omvärderar sig själv. Vi får se Bowie prata om att han samlar på personligheter och att konst handlar om sökandet, att det inte är meningen att man ska komma fram till en slutsats. Men också att det inte främst är han själv som definierar sig, utan publiken som skapar hans persona.
Trots det intressanta innehållet är Morgens förpackning det stora problemet. Filmen är för lång för att kunna bäras av hans fragmentariska klippande och hoppande i tidslinjen. De abstrakta och psykedeliska animationerna av Stefan Nadelman underlättar inte heller, utan känns både övertydliga och överflödiga. Som att de stoppats in i brist på annat filmmaterial under vissa perioder.
Det känns respektfullt att David får förbli en gåta, jag hade inte heller velat få veta alla gråa detaljer. Men det är lite för lite fakta och slutet är alldeles för abrupt och överslätande för en sådan lång film. Hans sjukdom och sista tid lämnas ute, kanske på önskemål från familjen eftersom de alltid hållit det väldigt privat. Men det känns på något sätt motsägande mot allt det David sagt i filmen om sin existens och relation till döden.
Till tidningen The Sydney Morning Herald säger Morgen “I don’t go to the movies to learn. I go to the movies to experience”. För all del, men ska man förvalta arvet efter någon bör ändå de mest elementära delarna inkluderas. Filmen förutsätter helt enkelt lite för mycket förkunskap när den exkluderar så centrala bitar. Trots det kan jag inte ta ifrån Moonage Daydream att det är en av de bättre musikfilmerna jag har sett. Men det är helt Davids egna förtjänst.
