Möt Joe Black

Möt Joe Black är en film som det är lätt att vara cynisk över. I stort sett varje replik ackompanjeras av smäktande stråkar, och replikskiften som i en Woody Allen-film skulle vara över på ett ögonblick, blir här monstruöst långa för att ge plats åt de ingående närbilder som ska avslöja karaktärernas inneboende känslostormar. För den obotlige romantikern finns det emellertid mycket känslor att gotta sig i, en hel del tragik att gråta floder över och, mellan snyftningarna, att även få skratta lättat åt. Till en början ger det extremt återhållna berättartempot myror i baken, men när hjärnan väl har varvat ned och anpassat sig glädjer jag mig åt en Brad Pitt som visar att han faktiskt kan agera - förutsatt att han håller sig ifrån Tibet vill säga. Hans Joe Black är döden i en ung vacker advokats kropp, som kommer till jorden för att se sig omkring. Som sin värd har han utsett den framgångsrike affärsmannen William Perrish, spelad av en i vanlig ordning karismatisk och övertygande Anthony Hopkins. Döden skrämmer naturligtvis, men visar upp en känslomässig färgskala som ligger närmare ljusgrått än korpsvart. Williams tillvaro vänds upp och ner, på både gott och ont, och situationen kompliceras ytterligare av hans dotters oroväckande intresse för Mr Black. Men tre timmar med Döden känns i det låga tempot till slut som en evighet, även om vi denna gång får se honom i blåögat. När stråkarna dessutom börjar ackompanjeras av fyrverkerier som täcker himlen, och när tårarna för länge sedan är slut, blir träsmaken akut. Romantikern rusar ut för att vräka i sig saltlakrits och läsk för att täcka salt och vattenbristen, medan den cyniske pojkvännen långsamt kvicknar till och inser att han har betalat knappa hundralappen för tre timmars djupsömn.