De första tre minuterna av långfilmsdebuten Mördande legender är inte speciellt spännande, men däremot väldigt, väldigt roliga. Det är filmens första unga offer som kör bil sent på kvällen i ruskväder samtidigt som hon totalt ohämmat skrålar med i en låt på radion. När du har njutit av detta - ja, ungefär när den där yxan plötsligt dyker upp ifrån baksätet - kan du smyga ut ur salongen. Sedan kan du försöka övertyga vakterna om att du råkat gå in i fel sal. I bästa fall får du byta ut biljetten. Om du tjatar tillräckligt mycket kanske du får ett tillgodokvitto. Då kan du spara det och vänta med att lösa in det till i slutet av månaden då The Faculty, en eloge till skräckfilmen som har vett att hålla humorn vid liv, har premiär.
Mördande legender är inget annat än en inbilsk, tråkig och dum film, som rider på de senare årens våg av taskigt bleka skräckisar som försöker haka på 80-talets skräcktrender. Så förväntar man sig att tjäna pengar på ett taskigt manus och genom skådespelaren Robert Englunds kultstatus. Det gör mig lika bitter och rynkig som Freddy Krueger vid tanken på alla hårt sparade slantar som investeras på biobiljetter av små skräckentusiaster.
Fasansfulla legender växer sig som starkast just genom fantasin, rädslan och viskningarna. Inte genom en töntig, pedagogiskt överexploaterad film. Inga skräckbilder kan överträffa de som framkallas i din egen hjärna, och vad beträffar filmens exempel om lilla Mikey, han från en amerikansk TV-reklam som dog av en dödlig kombination av poppande tuggummi och Pepsi, kan man ju bara hoppas på det värsta. Och du, glöm inte att stoppa in din hund i mikrovågsugnen på full effekt.
Urban Legends
Skådespelare:
Regi:
