Mitt stora feta grekiska bröllop

Det här är comfort food i filmform. Biomotsvarigheten till [I]Vänner[/I]s framgångar på amerikansk TV. En varm, romantisk komedi med ett försonande och lugnande budskap om kärlek, familjeliv och traditionernas beständighet - som gör att känslan av en ond, ond värld blir lite mindre påträngande. Allt är välbekant, konceptet är känt, men paketeringen är tillräckligt annorlunda för att bjuda på åtminstone någon överraskning. Samtidigt utfört med fingerfärdighet, det goda hantverket och den sällsynta form av nästan oemotståndlig charm som är så sällsynt i stjärnfokuserade komedier. Den etniska familjekomedin är långt ifrån sällsynt, men brukar nästan alltid vara i italiensk eller judisk tappning. Här handlar det för en gångs skull om en grekisk familj i USA, och om dottern och panelhönan Toulas förvandling från den fula ungmön med risigt hår till snygg, förälskad och frigjord kvinna. Eller åtminstone så frigjord och självständig från den grekiska familjelyckan som det är möjligt. Precis som i [I]Kissing Jessica Stein[/I] rör det sig om en lågbudgetfilm där manusförfattaren själv spelar huvudrollen - och det är till stor del tack vare just Nia Vardalos icke-Hollywoodska framtoning och komiska talang som filmen får ett stort och generöst hjärta. Hon lyfter en berättelse som kunde ha blivit förutsägbar och smått rasistisk. Vardalos har en förtjusande attityd, en strålande romantisk begåvning och en torr humor. Historien bakom filmen är lika hjärtevärmande underdog-gullig den, eftersom det såg ut som om Vardalos delvis självbiografiska manus aldrig skulle bli film, tills dess att Tom Hanks halvgrekiska fru Rita Wilson tog sig an den, och lyckades föra den till vita duken trots ointresse från bolag och finansiärer. Filmen öppnade i liten skala, men har överlevt mer än sju månader på de amerikanska biograferna och dragit in mängder av pengar i biljettintäkter utan uppbackning av vare sig gigantisk marknadsföringskampanj eller riktigt stora skådespelare (att N'Sync-medlemmen Joey Fatone spelar en liten biroll räknas väl nätt och jämnt som en marknadsfördel?). I klassen futtiga budgetar och enorma biljettintäkter pratar vi rent av Blair Witch Project-nivåer. Konceptet som varit så framgångsrikt? Tänk Den excentriska familjen, blandad med Den fula ankungen samt en rejäl dos etnokomik i en förvånansvärt godmodig mix. Stornästa kvinnor, tröga äkta män, kulturella missförstånd, grekiska statyer i trädgården och massor av ouzo. Det räcker för att göra den till en av årets roligaste komedier.