The Missing

Ett väldigt roligt [I]South Park[/I]-avsnitt handlar om hur ett gäng tacky casinoindianer diskuterar ekonomiska fundament med örnar och brunbjörnar, kommer fram till att de ska jämna South Park med marken och ersätta det med en motorväg till Denver, och som en ondskefull final ger stadens demonstranter välgörenhetsfiltar indränkta i sars-virus. Hade det inte varit för att [I]The Missing[/I] utspelar sig i 1880-talets New Mexico hade Ron Howard antagligen kunnat klippa in episoden rakt av i sin film utan att man hade hajat till. Som spekulativ westernmelodram går nämligen [I]The Missing[/I] bara att ta på något slags allvar i knappa timmen Det är ungefär så länge som Howard puttrar på med lite indianvåld och ospännande ökenmisär. Han har låtit sina karaktärer äta grus och blöda ur ögonen. Cate Blanchetts söta dotter har blivit bortrövad av talträngda indianer (hon ska bli sexslav i Mexiko). En åldrande kvinna har blivit sydd utan bedövning i halsen. Dessutom har Aaron Eckharts huvud tidigt blivit grillad som en thanksgiving-kyckling i skogen (en sequel till [I]Nurse Betty[/I]?). Det är inte nödvändigtvis särskilt eggande, men det råder i alla fall ingen tvekan om att regissören är väldigt nöjd med att få gräva vidare i den smutsiga western-revisionism som stakats ut av idoler som Peckinpah, Ford och Eastwood (slutrepliken är förresten en klumpig parafras på [I]Förföljaren[/I]). Så kommer scenen som förändrar allt. Den långa, djupt plågsamma och av allt att döma oironiska svart-magi-scenen. Jag kan fortfarande vakna mitt i natten och tänka på hur Ron Howard måste ha tyckt att det var en strålande idé att låta filmens bad guy vara en solkig, lätt förståndshandikappad apacheindian med acneärr som står i en skogsdunge och utdelar besvärjelser mot Cate genom att svinga en skallerorm och mumla introvert. Allt medan en utklädd Tommy Lee Jones (man ser hur han lider) kontrar med en mot-curse i form av en schamanistisk lägersång. Efter det finns ingen väg tillbaka. Det är inte bara en kulturellt inalfabet scen. Den går i kollisionskurs med en hel film, och får lite samma effekt som om Max Von Sydow hade ställt sig upp och gjort helikoptern mitt i sitt schackparti mot döden i [I]Det sjunde inseglet[/I]. Under resten av sin [I]alldeles[/I] för långa speltid fortsätter [I]The Missing[/I] att pendla mellan intetsägande -- och lagom smygrasistiskt -- drama och ren Buttericks-western. Det är tydligt att Ron Howard inte har någonting att tillföra genren, utan helt får förlita sig på att hans enfaldigheter i alla fall paketeras i en - alltid ett tryggt kort i påkostade amerikanska kostymschabrak -- kompentent produktionsdesign. Och den kan man ju sitta och kolla på. Men själv blir jag mest påmind om att den Ron Howard jag kan gilla är den som gör glada och lite punschiga barnfilmer som [I]Splash[/I], [I]Grinchen[/I] och [I]Grand Theft Auto[/I]. Jag hoppas han hittar tillbaka dit.