Vad håller på att hända? Håller dåliga mödrar på att ta över frånvarande fäder som filmtrend? Både film- och litteratur på nollnolltalet har ju inte kunnat sluta ”ta itu” med fadersrelationen: Wes Anders, Noah Baumbach, Sigge Eklund, Alex Schulman.
Buhu, det var en dålig idé med könsroller, vi fick inte lära känna far. Nu kostar Håkon Liu på sig att i retrofreudiansk anda basha mammorna. ”Din alkoholistfitta!”, väser sonen i ett av bråken. Jag vet inte om det finns så mycket fog för att klanka ner på modersrollen, när verkligheten ser så deprimerande ut att kvinnor fortfarande tar så mycket mer hand om barnen. Men filmen är bra. Stark. Första timmen är nästan för jobbig. Men scenen runt ett matbord, efter att mamman Kicki och hennes son ska återförenas på en resa till Taipei och hamnar hos en av mammans alla pojk-vänner och dennes familj är rent ingemarbergmansk. Psykologin är på plats, likaså stämningarna, lögnerna och neuroserna. Toppen! –CRFN
