Mirakel

Dennis P är tolv år och har problem. Mamman är ledsen och hysterisk. Pappan är död. Hans lärare är bara lite snällare än Caligula, och Dennis bästis Mick konkurrerar om uppmärksamhet från klassens goding, Karen Eloise. Fuck, för att citera Dennis P. En dag får han rådet att be Gud om hjälp. Gud skickar en ängel (Thomas Bo Larsen från bland annat [I]Festen[/I] och [I]Blinkande lyktor[/I]) som lovar att om Dennis P bara slutar svära så ska alla hans önskningar gå i uppfyllelse. Jag tror de flesta erfarenheter människor gör är oberoende av kön, jag tror inte man behöver tillhöra samma kön för att kunna identifiera sig med upplevelser som saknad, sorg och kärlek. Men jag inser att mitt intresse för killar som letar efter könshår är obefintligt. Jag har sett det i hundra filmer, jag känner ingenting. Jag ser bara ytterligare en latoxe till regissör eller manusförfattare som inte orkar berätta mer originellt om mognadsprocessen. [I]Mirakel[/I] är en påminnelse om att all film från Danmark faktiskt inte glimrar. Historien är tunn och konstruerad, människorna schabloner och musiken är kass. Drömsekvenserna där Dennis omgivning blommar ut i showscener påminner om Richard Hoberts musikala utflykt i [I]Där regnbågen slutar[/I]. Illa. Dessutom är det besvärande att vuxna skriver manus där barn ska säga att "bra tjejer växer inte på trän". Ytterligare ett dessutom: änglar ska inte ha gamla dåliga haschrökartänder. Vissa filmer får en att längta efter en riktig film, med proffsmanus, proffsregi och proffsskådisar. Gå och se [I]Italienska för nybörjare[/I] istället.