Ända sedan succéerna Totoro och Spirited away har efterföljande animefilmer mer eller mindre blivit synade huruvida de mäter upp med Ghibli och Hayao Miyazaki. Ironiskt nog arbetade Mamoru Hosoda som regissör till Howl’s Moving Castle, tills meningsskillnader med bland annat Miyazaki fick honom att lämna projektet och Studio Ghibli. Mer än ett decennium senare, har Hosodas Miraï har blivit nominerad flera gånger om, bland annat för en Oscar.
Miraï påminner om en coming of age förutom det faktum att den icke eponyma huvudkaraktären är en fyraåring vid namn Kun, som måste lära sig hantera sin avundsjuka mot sin nytillkomna lillasyster Miraï, och därmed växa som person från baby till barn. Med hjälp av en förtrollad innergård som låter Kun möta familjemedlemmar från både nutid och dåtid, blir han varse om de andra och kommer till insikt att han är en del av familjen lika mycket som sin syster och sina föräldrar. En genomtänkt berättelse, och vackert animerad.
Filmen vacklar dock inledningsvis. Vardagsscener som varken gör något för handlingen eller fantasin blandas med ett skiftande perspektiv mellan de vuxnas och barnets. Föräldrarnas kämpande för att få livet att gå ihop när modern går tillbaka till jobbet och fadern lämnas till att (med svårighet) försöka ta hand om hushållet, och Kuns flera raseriutbrott över att inte längre vara hemmets mittpunkt. Vi fattar. Här finns en samtida medvetenhet och barn är barn. Det blir lite väl repetitivt och gränsar till tjatigt. Men allt eftersom Kuns perspektiv tar över och den förtrollade innergården tar en med på färgstarka resor i både tid och rum, skapas en sammanvävd helhet som tillslut sveper med en i den magiska mikrovärld som kan vara ett barns.
