Daniel (Gèrard Meylan) driver planlöst runt i den sjaviga medelhavsstaden Marseille. Han har nyss muckat från ett decennielångt fängelsestraff i Rennes och har just återvänt till hemstaden. Utan syfte eller direkt funktion försöker han komma i kontakt med sin exfru och deras gemensamma barn. Familjerelationerna har sedan länge vittrat sönder och är som bäst flyktiga.
Det är inte bara Daniel som släpar fötterna efter sig och inte vet var han ska ta vägen. Regissören Robert Guédiguian, som gjort film i Marseille sedan åttiotalet och allt som oftast med samma gäng skådespelare, presenterar en hel drös röriga familjetrådar och allting gestaltas med en sömngångares touch. Mathilde, Daniels dotter, har nyss blivit mamma, har en utgående provanställning och hennes make Nicolas drar inte in särskilt många euro som uberchaufför. Daniels andra dotter, Aurore, är tillsammans med Bruno och utgör en sluskig lurendrejarduo som kombinerar en ljusskygg begagnade varor-butik med att försöka tjäna några extra slantar på hemmagjord amatörporr.
I den formlösa massan gömmer sig två olika filmer. Ett Ken Loach-inspirerat känslodrama om hur det nyliberala samhället låter knegare gå lös på varandra i kampen om den sista brödbiten. Den andra, som det är betydligt mer klös i, är en sunkig såpopera ledd av Bruno och Aurore. Guédiguian lutar sig alldeles för ofta åt den svaga Loach-klonens håll. Ska man sno från Loach kan det vara smart att kopiera hans brinnande patos snarare än hans proggiga, och inte sällan ihåliga, narrativa universum. Min Dotter Gloria hade åtminstone varit mindre sömnig om man släppt på tyglarna och låtit såpoperan ta över.
