Midnatt i ondskans och godhetens trädgård

Sanningen, liksom konsten, ligger i betraktarens ögon. Dessa visdomsord får John Cusack till sig av Kevin Spacey i slutet av Clint Eastwoods nya film Midnatt i ondskans och godhetens trädgård. Sanningen är, i det här fallet, filtrerad åtminstone tre gånger innan vi får se den - med våra ögon. John Berendts bok bygger på en sann historia, på denna bok skrev John Lee Hancock manus, ett manus som Clint Eastwood har gjort film av. En film som vi, betraktarna, ser med våra egna ögon. Ja, det är naturligtvis inget unikt för just den här filmen, men Kevin Spaceys parafrasering av Shakespeare satte fart på tankarna. Vi ska aldrig tro att en sann historia är en sann historia. I en sådan film, vad är då lämpligare än att för en av huvudrollerna skapa en journalist (som inte fanns med i boken), samhällets sanningssägare nummer ett. Han heter John Kelso och spelas av John Cusack. En personlig favorit, en av två skådespelare (Demi Moore är den andra) som överlevde 80-talets Brat Pack. Kelso är skickad till Savannah av tidskriften Town & Country för att skriva en artikel, inte mycket längre än en genomarbetad notis, om den excentriske antikhandlaren Jim Williams (Spacey) årliga, spektakulära julparty. En baggis, mest mingel, mer semester än arbete. Men naturligtvis blir det mycket mer än så. Kelso får en djupare relation med Savannah och när hans sympatiske värd arresteras för att ha skjutit ihjäl sin unge, homosexuelle älskare, då bestämmer sig Kelso för att stanna kvar i Savannah och skriva en bok om det som har hänt. Det här är en både färgstark och ovanlig historia, bara det faktum att den inte utspelar sig i New York, Los Angeles, Chicago eller Miami gör den intressant. Det här är en annan del av Amerika. Persongalleriet skulle kunna anklagas för att vara både konstruerat och ansträngt, om det nu inte vore för att sanningen finns med på ett hörn. Den svarta transvestiten Lady Chablis spelas av verklighetens Lady Chablis. På ett sällsynt övertygande vis, ska tilläggas. Var aldrig rädd för amatörer, som Bo Widerberg sade. Men i första hand är det här en sak mellan två proffs. Mötet mellan Cusack och Spacey var efterlängtat, invaggade förväntningar - och det höll. Det här är två av de skådespelare som kommer att betyda mest för Hollywood de närmaste 30 åren. I Midnatt i ondskans och godhetens trädgård är det njutning varje stund de två är i bild tillsammans. Cusack med sin pojkaktiga och oskuldsfulla framtoning, Spacey med en fenomenal, oåtkomlig arrogans och karisma. Vid sidan av De Niro och möjligen någon till, vet jag få skådespelare som påverkar så starkt från duken idag som Kevin Spacey. Och en av hans hemligheter är det koncentrerade underspelet. Kevin Spacey förstår och respekterar kamerans känslighet, han vet att varje uttryck syns, att överspel är bland det mest syndfulla som finns på en filmduk. Det är förstås något som även gäller för den här filmens regissör, de få uttryckens mästare, Clint Eastwood. Jag vill dock våga mig på lite gnäll, även om det hamnar i marginalen. Filmen både öppnar och slutar med den märkliga voodoo-kvinnan Minerva (här kan vi dock resonera lite om överspel...) som därför har en viktig roll i filmen. Det är hon som härskar i ondskans och godhetens trädgård, och jag kan livligen föreställa mig att hennes karaktär fördjupas mer i boken. Däremot lyckas aldrig Eastwood riktigt tydliggöra Minerva. Det är uppenbart att Jim Williams har stort förtroende till henne, men på vilka grunder? Och vilken förankring har hon i övrigt i Savannah? Voodoo-biten synes central för historien, filmtiteln skvallrar om det, men hamnar likväl i periferin i den färdiga filmen. Jag blir nyfiken. Jag vill veta mer. Men då får jag väl åka till Savannah. Och se sanningen själv. Med mina egna betraktande ögon.