Michael Collins

Filmatiseringar av omvälvande politiska skeenden och historiska hjältars liv har aldrig tillhört mina favoriter. De ofta faktaspäckade och pedagogiska dramatiseringarna får mig att helst vilja lämna lyxformaten för en fåordig uppslagsbok. Men Neil Jordans episka skildring av den irländske frihetskämpen Michael Collins har någonting som lämnar plats åt mitt intresse: avsaknaden av den längsta pekpinnen.Med utgångspunkt i Dublin och påskupproret 1916 följer vi utvecklingen av den konflikt som inte bara resulterar i ännu ett nederlag för drömmen om en enad irländsk republik, men även för en sammanhållen motståndsrörelse. Då den radikale Collins hamnar bakom engelsmännens förhandlingsbord och undertecknar kompromissavtalet om -den irländska fristaten-, gör han sig impopulär i extremt republikanska läger och bortrationaliseras med den metod han själv lärt ut, ett skott i huvudet. De många personer och viljor som trängs runt Collins har i Jordans filmatisering fått starka och livfulla drag, inte minst den högra handen Harry Boland (Aidan Quinn). Stephen Rea, som vi även kunnat se i Jordans The Crying Game, har nog gömt hemligstämplade dokument under kappan i sitt förra liv, nu som underrättelsemannen Ned Broy, och Alan Rickmans Eamon de Valera är lika delar helgon och slusk. Personerna har fått karaktärer som hjälper till att ge mening åt Jordans historiska tolkning, det vill säga alla, förutom Michael Collins själv. Liam Neesons figur har fått ett svävande och aningen avmätt drag, nära relaterat till den distans man kunde känna ifrån hans hjälte i Schindlers List. Men att mannen vi förväntas få en bild av ibland känns avlägsen beror inte endast på Neesons agerande, utan även på Jordans strävan att rama in en omfattande inre och yttre konflikt samtidigt som Collins skall unnas ett drägligt trekantsdrama (där den kvinnliga parten, Miss Kitty Kiernan, spelas av Julia Roberts). Det är också svårt att teckna ett angeläget porträtt av en mytomspunnen man, samtidigt som man med den andra handen försöker att röja fri sikt i den snårskog som fortfarande skymmer en lösning i konflikten England/Irland. Att det är politiskt känsligt behöver inte nämnas, och ordet korrekt i denna situation är inte bara omodernt, det är fåfängt. Om filmens uppgift skulle vara att skapa förståelse för historia, är Collins mening: -jag hatar dem för att de skapar så mycket hat, och jag gör allt vad jag kan för att få ett slut på det-, så nära man kan komma. Att hat föder våld var visserligen precis vad som behövde tillfogas uppslagsboken, men det har Anders Carlbergs pekpinne förhoppningsvis redan lärt oss.