med Burt Reynolds från 1974 kommer snart ut på DVD. I väntan på originalet ser man gärna den nya versionen, regissör Barry Skolnicks långfilmsdebut Mean Machine. Den amerikanska fotbollen är nu utbytt mot vår hemtama och Reynolds mot Vinnie Jones. Resultatet är förutsägbart, traditionellt, grabbigt och väldigt charmigt. Berättelser om hunsade busar som får chans att hävda sig funkar nästan alltid. Sockersötman motverkas dessutom något av att det trots allt är skalliga, brutala våldsbrottslingar man hejar på. Som fotbollsproffs, före filmkarriären, var Jones känd för att unikt ha fått straff innan han ens kommit in på plan. Han är en oslipad typ och det är filmen till hjälp. Mean Machine
inleds med en kul TV-reklam som etablerar Danny Meehans (Jones) status som en fotbollens superstjärna och följs av en snabb sekvens om hans förfall. Anklagad för uppgjorda matcher i landslaget avslutar han sin sumpade karriär med akut rattfylleri som förpassar honom i fängelset. Där mottas han tveksamt av de andra fångarna ("You had everything and threw it away," säger filmens Yoda, en gammal livstidare). Fängelsechefen är däremot entusiastisk och vill att Meehan ska coacha vakternas fotbollslag. Det går inte, men Meehan får träna ett lag fångar i stället, inför den träningsmatch mot vakterna där filmen når sin kulmen. Upplägget är klart från början. Meehan måste vinna fångarnas förtroende, få de hårdaste killarna att spela för sig, träna upp laget och ta i tu med sin egen feghet. Det sker genom en rad prövningar som han löser med hjälp av de vänner han får längs vägen. Naturligtvis vill olika parter förutbestämma resultatet i matchen, så Meehan ställs till sist åter inför den valsituation som några år tidigare kostat England segern. Meehan är en stor fotbollsspelare, får vi veta, men lika tydligt en feg, liten människa. I motsats till mördarpsykopaterna omkring honom har han inga värderingar. Det gör honom på många sätt till den obehagligaste karaktären i filmen. Lite som Emilio Estevez i Mighty Ducks
, förutom att fångarna sin maktlöshet och idealism till trots inte är hockeyjuniorer. Men de skulle kunna vara det, eller ett gäng amerikanska inner city kids i en körtävling med Whoopi Goldberg. De motiveras nämligen inte av hämndbegär - fängelset är våldsamt, men det är bara för att sådant är häftigt på film. Fångarna drivs i stället av sitt inre behov av värdighet. I träningsfilm är tränaren stormens öga. Allt sker runt honom, passionen, galenskapen och uppoffringarna, och den typiskt begåvade brittiska mansensemblen fläskar på för fullt. Först i det avgörande ögonblicket i slutet måste Meehan välja sida, men då har laget redan övervunnit sig själva och matchens utgång blivit dramatiskt oviktig. Jones är inte dålig i huvudrollen och har en utstrålning som bär där hans skådespeleri sviktar. Om han också kan bära någon annan typ av huvudroll återstår att se. Premiär 27 mars.
