Visst. Jag kan se att den här filmen vill säga något om när filmkameran kom till Ryssland. Jag kan också se att den gör sig lustig över borgarskapet i S:t Petersburg - detta är före revolutionen - så pass att det inte bara är de två siamesiska tvillingarna som är freaks i den här filmen, utan i själva verket samtliga medverkande - om inte annat på ett själsligt plan. Och jag kan också se att regissören Aleksei Balabanov är en begåvad bildmänniska - det sepiatonade svartvita fotot i filmen är imponerande.
Men snus är snus, om än i gyllne dosor. Intrigen i [I]Människor & omänniskor[/I] höjer sig inte långt över porrfilmens. Och det är inte sagt som en komplimang. Jämförelsen ligger dessutom nära till hands, eftersom Johann, Victor och Putilov opererar i just den branschen.
Under en tid har man tagit foton av nakna kvinnor, som får smisk på stjärten av Johanns farmor, en babusjka med sving i handleden. Med cinematografins intåg gör man samma sak - fast nu med rörliga bilder. För ändamålet lyckas trion nästla sig in i två borgerliga hem, där man lyckas övertala både en ingenjörsdotter och en blind doktorsfru att posera och piskas framför kameran. Vilka motiv de båda har för att ställa upp, så där utan prut, framgår inte av filmen, och är bara två av många outrätade frågetecken längs vägen.
Men det är inte bara logiken som haltar, det lämnas också en hel del att önska när det kommer till psykologi och spel. Vi lär rentav inte känna en enda karaktär så pass att vi kan påstå oss förstå hans eller hennes bevekelsegrunder och handlingar. Förmodligen för att inte heller regissören är särskilt intresserad.
Återstår då att fråga sig om [I]Människor & omänniskor[/I] bara är en oskyldig grimas mot S:t Petersburg före revolutionen eller om Aleksei Balabanov kopplar ett ännu större grepp och försöker säga något om Ryssland igår och idag. Vi har ju lärt oss att tvingas vara lite mer toleranta mot filmer från länder där yttrandefrihet och demokrati inte står högst på dagordningen. Kan man inte säga det man vill rätt ut, så får man linda in det i krångliga metaforer och symboliker.
Men i just det här fallet kan jag inte ana några sådana förmildrande omständigheter. Att Balabanov dessutom väljer att ge sig in i en sådan exploaterande värld ställer rimligen krav på hans medverkan, det manar på något sätt till att ta ställning. Balabanov verkar, i detta avseende, snarare lika likgiltig och passiv som Johann i filmen.
Skådespelare:
Regi:
