Det finns eror och årtionden och så finns det 1920-talet. Det finns artister och så finns det Ma Rainey. Vare sig det ena eller det andra garanterade förstås att Netflix-filmen om den legendariska Mother of the Blues skulle bli något mer än en instafilterversion av en uppgrävd amerikansk pjäs om en otillräckligt hyllad kvinna. Men står man ut med viss teatralitet och konceptet ”dramatiskt varmt ljus” är Ma Rainey’s Black Bottom en storslagen film om den glada flapper girl-tidens baksidor.
Det är bäddat för ett laddat (men till en början ändå lekfullt) kammarspel. I en av Chicagos studior väntar en grupp musiker på den försenade The Southern Style-bluesdrottningen och hennes entourage. När stjärnan väl gör entré inser man snart att Viola Davis gestaltning av Gertrude ”Ma Rainey” Pridgett - en av de första svarta kvinnliga bluesartisterna som turnerade i sydstaterna och spelade in skivor - kommer inte ens en hel näve Oscarstatyetter kunna nog belöna.
Men redan innan min nya livskärlek Ma valsar in och stjäl showen skildras ett omistligt rep i ett unket rum i skivbolagets källare där den tvåfaldiga Pulitzerprisvinnaren August Wilsons välskrivna pjästext från 1984 ges kött och blod av ett gäng skickliga skådespelare. Den kaxiga och skenbart naiva trumpetaren Levee träder fram, spelad av Black Panther-stjärnan Chadwick Boseman i hans allra sista roll, glödande äkta, som en personifiering av bluesens kärna, kraft och rötter.
Det går att välja och vraka mellan skäl som gör den netflixiferade tvteatern till en av årets viktigaste filmer. Vid sidan av den ruffigt sexiga Ma Rainey-rösten och den ljuvt smärtfyllda musiken hävdas rätten att få bestämma över sin egen musik, uppdämda traumor och obekväma sanningar dras upp till ytan, svinerier som är lika färska nu som då utförs och drömmar stryps med vita handskar.
