"Någon våldtar din morsa, på storvaruhusets golv". Frasen från Nationalteaterns låt [I]Jack the Ripper[/I] ekade mellan väggarna på fritids, ungdomsgårdens farmarlag. Det var på mitten av 70-talet, fritidsledarna hade långt hår och skägg (framförallt de manliga), jag spelade yatzy och visste knappt vad "morsa" betydde, än mindre "våldtar". Proggen var vid det här laget en obestyckad trend och sålunda helt rumsren, även i lokaler med lekande tioåringar.
Och det är i detta lätt naiva 70-tal som före detta musikläraren Christer Engbergs [I]Lusten till ett liv[/I] har sin skådeplats. Dock en bra bit längre upp i Sverige, närmare bestämt i Luleå, där det unga bandet Verket repar in sina låtar inför en mindre turné till Norge. En stor del av gängets uppmärksamhet ligger på regionens kommande (och sedemera nedlagda) framtidsprojekt Stålverk 80, men ännu viktigare är frågan om körtjejerna bör kallas just så, eller om de borde få ett värdigare, mer feministiskt epitet.
Störst oreda i hjärnans vindlingar orsakar dock det motsatta könet. Inte minst för filmens huvudperson Alf som med sitt vinnande konstnärstemperament sätter det ena kvinnohjärtat efter det andra i spinn. Alf är en vilsen men stark själ, en vindflöjel med fast karaktär, som inte ids med politik eller småskurenhet, och som enligt filmens text på grund av sin udda person hamnar på kant med tillvaron.
Djupare än så går tyvärr aldrig Engberg i sin teckning av Alfs person. Det är kanske förmätet och trist att avkräva Engberg några svar, men en aningen större ingång i Alfs sinnevärld hade absolut varit önskvärd för en vidare förståelse av hans tragiska livsöde.
Efter att även ha tagit del av Engbergs debut, [I]Vildängel[/I], framstår denna brist på karaktärsteckning än tydligare, och så även Engbergs lite påfrestande pedagogiska ådra. Det är kanske en elak jämförelse, men båda dessa filmer har en och annan likhet med de "akta dig för hasch-filmer" som skolorna skrämde eleverna med på 70- och tidiga 80-talet: "Ta en holk och du tror att du kan flyga - men det kan du faktiskt inte." Scenen där rusiga Kenta slänger sig utför stupet blev ofta parafraserad på roliga timmen. Men Christer Engberg säger ändå något, han vill något, han har ett stort patos, vilket som bekant inte är det vanligaste kännetecknet hos den genomsnittlige filmaren av idag. Engberg tror på människosläktet, på dess grundläggande godhet, och även om detta resulterar i en del naivt tecknade scener (speciellt i [I]Vildängel[/I]) är även detta ett välkommet avbrott i svensk films rådande cynism. Inte minst viktigt: Engberg har dessutom en hel del humor, vilket inte alltid brukar gå hand i hand med nämnda patos.
Filmen största förtjänst är dock de unga skådespelarna och deras nästan oförlikneliga sätt att på samma gång agera avslappnat och intensivt. Ensemblen är i stort sett densamma som i debuten, rollerna är en aning omkastade men i huvudrollen ser vi åter Mattias Barthelsson - en ung aktör som lämnar de flesta av sina mer rutinerade kollegor långt bakom sig vad gäller närvaro och suggestionsförmåga. Men en ensembleframgång som denna blommar inte upp av sig själv, till det krävs en lyhörd och flexibel regissör som vet att skapa ett kreativt arbetsklimat; vi såg det i Moodyssons [I]Fucking Åmål[/I] men annars bågnar knappast den svenska bioduken av den här typen av rakt och avskalat skådespeleri.
Detta, tillsammans med en dialog som är av den lättsamma, träffsäkra sorten, ger trots allt denna nordliga sång rejäl bärkraft. Den jovialiska humorn och, till viss del, premisserna påminner om Alan Parkers [I]The Commitments[/I], men även om [I]Lusten till ett liv[/I] inte tar riktigt samma fasta grepp kring hjärteroten visar den att underdogen Engberg nu är en faktor att räkna med. Filmmakarna ska även ha en liten eloge för scenografi, kostym och frisyrer: detta är nämligen inte det chica 70-tal som vi brukar möta i andra nutida produkter, i [I]Lusten till ett liv[/I] är en afghanpäls och stripigt hår exakt lika fult som det var i verkligheten.
Skådespelare:
Regi:
