For Love of the Game

Herrejösses. En Hollywood-romans i basebollmiljö, eller kanske en basebollfilm blandad med upphackad Hollywoodromans. I vilket fall som helst är For love of the game späckad med härliga repliker som till exempel: "Du behöver mig inte! Du, bollen och spelplanen! Det är perfekt, det är så vackert!" Just denna scen finner man dessutom vid två tillfällen i filmen, som på det hela stora bygger på romantiska halvdöda flashbacks. En film vars dramaturgiska och tacksamma motor är en basebollmatch på Yankee Stadium i New York - en belamrad arena vars mittpunkt och blickfång är veteranen och Detroit Tigers-pitchern Billy Chapel (Kevin Costner). Under matchen genomgår han nämligen något slags nära döden-upplevelse. Genom minnesfragment och tillbakablickar får vi vältra oss i kitschiga kärleks- och familjescener, där en fråga som "Gillar du mörkt eller ljust kött?" upphöjs till existentialistiska nivåer - ackompanjerat av smöriga violiner. Den egentliga matchen utspelar sig alltså i Billy-pojkens huvud, vilket Kevin Costner gör allt för att understryka genom att se så gravallvarlig och skitnödig ut som möjligt. Nej, det finns intressantare saker att ägna sig åt än att följa Billy Chapels karriärsvånda och hans ågren över att damen i dramat satt sig påplanet till London för att påbörja en egen karriär. Det enda som fick mig att vakna till i Sam Raimis [I]For love of the game[/I] var när jag plötsligt såg Jacob Reynolds från [I]Gummo[/I] glida förbi i bild i Detroit Tigers omklädningsrum som en liten hängiven beundrare, väntandes på en autograf. Det allra, allra skönaste och mest befriande av allt var att han kändes så otroligt autentiskt bortkommen och dessutom malplacerad. Jag hoppas att han har kommit på bättre tankar och gått hem vid det här laget.