Lost Highway

Fem års tystnad och litet att säga. David Lynch är tillbaka på vita duken för första gången sedan kalkonen Twin Peaks, Fire walk with me, som buades ut inför öppen ridå på Cannes-festivalen samma år. Han är tillbaka och klafsar runt i samma mänskliga kloaker och rännstenar som i både Blue Velvet och Wild at Heart och aldrig har han haft så litet att berätta, aldrig har han visat så dåligt omdöme när det gäller exploatering av våld och pornografi.Historien är lika lövtunn som obegriplig. Bill Pullman och Patricia Arquette, på tal om dåligt omdöme, hur kunde de låta sig luras av detta manus? spelar ett ungt Los Angeles-par. Han är jazzmusiker och hon har ett dimmigt förflutet som eventuellt klargörs under filmens lopp. Paret får plötsligt videokassetter med posten som visar att någon tar sig in nattetid och filmar i deras hus, medan de sover. På den sista videokassetten uppdagas filmens första osmakliga blodbad. För detta åker Pullman i fängelse, bara för att i isoleringscellen plötsligt förvandlas till en ung man, en bilmekaniker spelad av Balthazar Getty, som bland annat servar bilarna åt en maffiaboss, vars unga flickvän spelas av en blond (till skillnad från brunetten i första sammanhanget) Patricia Arquette. Hon förför honom, de hotas av maffiabossen och ett antal personer och konstellationer från filmens första halva återkommer på ett lika förvirrande som näringsfattigt sätt.Förstår ni? Inte? Bra, för det gör inte jag heller. En detektiv i filmen yttrar vid ett tillfälle i slutet av filmen repliken There's no such thing as a bad coincidence, om det nu kan vara till en ledtråd.Än en gång ger David Lynch alltså oss en Kejsarens nya kläder. En medvetslös orgie i våld och porr, löst sammansatt av poänglösa intriger, omsorgsfullt dränkt och kamouflerad i audiovisuellt misch-masch. Ljudbandet är proppfullt av patetiska försök från Lynchs sida att locka ner oss i kloakerna för att där vada runt i hans kvasi-apokalyptiska mardrömmar.Men vi låter oss inte luras så lätt. Inte fler gånger. David Lynch framstår med Lost highway tydligare än någonsin som en av samtidens mest överskattade filmskapare, en bisarr effektsökare med exempellöst dålig smak.