Livet är underbart

Sedan Roberto Benignis film fick pris i Cannes 1998 har frågan om hur förintelsen bör skildras för de efterkommande generationerna åter blivit aktuell. Vissa menar att detta folkmord inte går att skildra, att varje försök att återskapa förintelsen på förhand är dömd att misslyckas - och att varje skildring därför är lika god. Hur udda den än kan tänkas vara. Och det är här sprattelgubben Roberto Benigni gör entré. Det är inte svårt att förstå varför Benigni (aktör i bland annat Down by Law och Night On Earth) har retat upp en och annan purist med sin komiska tragedi om den italienske, judiske bokhandlaren Guido (Benigni själv) som tillsammans med sin son hamnar i ett koncentrationsläger: för även om smärtan är ständigt närvarande, som en glödande kärna, är den effektivt bolstrad med en hel del slapstick och lika mycket romantiskt skimmer. Den anslagna och hållna tonen är alltså inte olik den i mången Chaplin-film och med lite god vilja skulle Livet är underbart kunna sägas vara en fristående fortsättning på Diktatorn. Men då Chaplin med sin Hitler-karikatyr var långt före sin tid (1939) jobbar Benigni mot en hel värld av förutfattade meningar om hur livet i ett koncentrationsläger kunde te sig. Och så mycket kan sägas att han knappast har tagit intryck av någon av de amerikanska, pretentiösa "sanningsverken". Benigni är faktiskt, trots yviga grimaser och gester, relativt återhållen (ordet "relativt" bör här betonas då denne skådespelare annars med sin svada kan ge en auktionsutropare komplex) och hans figur ger stundtals empatin en rejäl rotblöta. För att skona sin lille son insikten om hur nära döden de befinner sig, säger Guido att lägret är en idrottsanläggning och att de med gula stjärnor på jackorna spelar mot de med de svarta uniformerna. Försten till 1000 poäng vinner en egen stridsvagn. Detta är naturligtvis lika dråpligt och hjärtskärande som det låter, och när Benigni håller tillbaka clownen inom sig (ibland blir det lite väl charmigt) lyser ovan nämnda kärna igenom med stor kraft. Även om jag inte bågnar av indignation över hans behandling av detta svåra tema ter sig det överallt extremt välvilliga mottagandet aningen underligt. Så fantastiskt rolig eller insiktfull är filmen helt enkelt inte. Kanske fyller den en helt annan funktion: som en stunds absolution från det kollektivt dåliga samvete som härskar efter förintelsen - en lättnadens känsla, uttolkad ungefär: "titta jag skrattar när jag ser på förintelsen, och det sägs vara helt okej!" Frågan är om det är det. Jag vet inte, jag funderar fortfarande.