Little Fish

David Weiss 09:00 9 May 2021

En mystisk, och onödigt luddigt berättad, minnesförlustpandemi drar över världen och smular sönder verklighetsuppfattningen för varenda en som blir drabbad. En fiskare hittas flytandes planlöst mitt ute på öppet hav. Han hade plötsligt glömt bort hur man styr en fiskebåt och hans sviktande logik ledde honom till att försöka simma in till land. En maratonlöpare slutar aldrig löpa när muskelminnet tar över kontrollen. I denna nya verklighet försöker Emma (Olivia Cooke) och Jude (Jack O’Connell) hålla ihop sitt äktenskap, men Judes stegvis fallerande minne får oron att slå fäste.

Little Fish, baserad på Aja Gabels novell från 2011, löper risken att uppfattas som överdrivet opportun när Chad Hartigans (This is Martin Bonner och Morris from America) filmversion nu släpps mitt under brinnande pandemi. Oavsett vad man tycker i den frågan är det initiala händelseförloppet bekant från de senaste två åren: tron om att sjukdomen är en distant företeelse och efterföljande panik när den ofrånkomligt dyker upp i ens egna kvarter.

Men mer än något annat kastar Hartigan suktande blickar åt den mest uppburna filmen i sviktande minne-genren, Memento (2000). Det refereras och lånas frikostigt utan skam, inte minst med tatueringar för minnets skull, men till skillnad från Memento har Little Fish mjuka kanter. Den är sorgstänkt, ibland sentimental, snarare än blodisande. Minnet av parets förhållande, de viktiga stunderna, är fulla av inside jokes och jargong. Ibland känns det sökt, ibland irriterande, men för det mesta inlevt och i sina bästa stunder bitterljuvt när man känner vartåt det barkar.

Little Fish fyller på som ett rätt intressant, och inte helt uppenbart, tillskott i pandemigenren som alldeles säkerligen kommer växa i en rasande takt de närmaste åren. Men den hade gott kunna stå mer på egna ben i relation till Memento.

 
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Wrong Turn

"Varje sommar behöver en blodig campingtur, en zombieinvasion eller hajtornado att svepas in i när solen sänker sig över sommarstugor och landsortsbiografer."

Filmrecension: Wrath of Man

"En mans vrede är inte att leka med är sensmoralen i Guy Ritchies återförening med den alltid stoiske Jason Statham efter sexton år isär (sedan Revolver)."