Förväntningar är ju livsfarligt, speciellt när man ska se en film. Här har jag gått i ett drygt år och längtat efter Lincoln i regi av Steven Spielberg och med Daniel Day-Lewis i huvudrollen. Och visst filmen är helt ok, men inte en klassiker. Lincoln är mer skol-tv än episkt drama. Abraham Lincoln brukar rankas som amerikansk historias störste president, han räddade unionen under det uppslitande inbördeskriget och såg till att slaveriet upphörde - inte konstigt att han bland annat är president Obamas största förebild. Själv har jag, faktiskt rätt ofta, funderat kring fäblessen för Lincoln.
Han ser ju inte superdynamisk ut, snarare rätt corny. Men var han bara hälften så charmig i verkligheten som Daniel Day-Lewis framställer honom i filmen så förstår jag hypen som rådde och råder kring honom. Dessutom inser jag, efter att ha sett filmen, att Lincolns looks måste bedömas efter den kontext han verkade och levde i. Alla i filmen ser ju supercorny ut med skägg och hår som står över alla kanter och breddar. Var det verkligen så illa på den tiden?
Spielberg har, av naturliga skäl, koncentrerat filmen till Lincolns historiska gärning då han drev igenom det trettonde tilllägget till den amerikanska konstitutionen – tillägget som innebar att slaveriet upphörde. Och även om jag inledningsvis nämnde doften av ”skol-tv” så önskar jag faktiskt att filmen var något mer biografiskt redovisande till sin karaktär. Nu får vi under dryga två- och en halvtimme följa kampen i representanthuset för att få igenom det trettonde tillägget. Det är förvisso intressant att kunna konstatera att det redan i mitten av 1800-talet var en massa taskspel och dåraktiga utspel i den amerikanska kongressen och sliskiga lobbyister. Men är man inte, till skillnad från mig, extraordinärt intresserad av amerikanska politiska processer så blir det rätt långa transportsträckor i Lincoln. Som ni märker är jag inte superupphetsad, men ni kommer inte ångra er om ni går och ser filmen. Och ni lär er något. Och framförallt - ni får ju njuta av Daniel Day-Lewis, sin generations störste skådis.
