Impostor syndrom är ett vanligt begrepp inom psykologin och går löst översatt ut på att man är rädd för att bli avslöjad som en bluff, rädd för att man på något sätt inte har förtjänat den position man har nått.
När Eddie (Bradley Cooper), en misslyckad författare med skrivkramp, kommer över den svindyra och topphemliga drogen NZT, som tillåter en att använda 100 procent av ens hjärnkapacitet istället för de mytomspunna 20, förändras hans liv till det bättre. Han skriver klart sin bok på ett par dagar, lär sig nya språk blixtsnabbt och får ligga för att han plötsligt är oförskämt smart. Men ett impostor syndrom blir allt mer påtagligt och missar han att ta sina piller försätts han i situationer där hans verkliga inkompetens skiner igenom.
Jag älskar sådant här. What if?-scenarion där vi accepterar ett par pseudovetenskapliga frågeställningar i utbyte mot billig spänning. Vad jag dock inte uppskattar är filmer som inte vet vad de vill vara. Om första halvan är välskriven och fascinerande är resten en förvirrad labyrint av trådar med logiska falluckor. Värst är den förhastade sista akten där man som tittare förväntas applådera när Eddie, även om det inte är filmens mening, till slut framställs som någon slags superskurk som använder sin kraft enbart för egen vinning.
Limitless förtjänar dock kredd för sin originalitet. Det är rörigt men sevärt.
