Jeremy Irons kan sitta lugnt kvar på sin tron – än har ingen slagit hans dualrollprestation som tvillingarna i David Cronenbergs Dubbelgångare. Tom Hardy gör en tour de force som gangsterbröderna Reginald och Ronnie Kray i sextiotalets Swinging London, men slarvas bort rejält i detta verklighetsbaserade drama. Regissören och den annars ack så begåvade manusförfattaren Brian Helgeland (L.A. konfidentiellt och Mystic River) har valt att endast visa ett par år ur brödernas liv, och det genom ögonen på Reginalds flickvän Frances (Emily Browning).
Av någon anledning valde Helgeland att låta Frances agera överflödig berättarröst som känns mer malplacerad ju längre den pågår. Det är inte för inte som den Brian Cox-spelade manusgurun i Adaption hävdar att berättarröster är ren lathet. Varför denna missriktning från regissörens sida, kan man fråga sig när han hade Tom Hardy till förfogande. I varje scen han framträder suger han ofrånkomligen åt sig all uppmärksamhet och energi. Man vill bara skrika i ren frustration när filmen misslyckas med att utnyttja denna kraft för att måla upp den mentalt instabile psykopaten Ronnie och den marginellt mer sunde Reginald till mer än karikatyrer.
Redan 1990 gjordes en film om tvillingarna Kray med Spandau Ballet-bröderna i rollerna. Även om den inte hade Tom Hardy eller Legends snygga foto så gav den oss en mer heltäckande uppgång och fall-historia. För att vara en gangster-biopic om två i London legendariska bröder är Legend förvånansvärt långtråkig. Precis som med höstens Black Mass får vi en ojämn film som lyfts upp av en fantastisk skådis. Ett gediget hantverk som lovade mer än den levererade.
