Laws of Attraction

Det tar en stund att placera vilken film det här påminner om. Titeln ligger onekligen nära [I]Rules of Attraction -- Lustans lagar[/I], men inledningens jazzhippa Manhattan-montage med yellow cabs och morgonpendlare är för civiliserad för att leda till något alterna-indie. Men när huvudpersonerna väl presenteras tar det inte många sekunder för polletten att ramla ner. [I]Laws of Attraction[/I] är berättelsen om ett hat-kärleksförhållande mellan två skiljsmässoadvokater. Alltså [I]Intolerable Cruelty[/I] rakt upp och ned, men med Julianne Moore i stället för Catherine Zeta-Jones och Pierce Brosnan i stället för George Clooney. Inte lika sexigt. Alltså tryggare. Trygghet är centralt också för den kontrollerade karriärkvinnan Audrey Woods, spelad av den svalt eleganta Julianne Moore. För att vi ska förstå att hon ändå är mänsklig -- och möjligen, fast tanken skrämmer mig, för att manus är skrivet av en kvinna -- hetsäter hon varje gång hon upplever negativa känslor. Första gången vi ser det klämmer hon i sig en bakelse på toaletten på jobbet. Om detta också verkar lite bekant så är det för att Sandra Bullock spelade en sval men hetsätande karriärsjurist i [I]Two Weeks Notice -- Kärlek på jobbet[/I]. Brosnan spelar hennes konkurrent, som är briljant men excentrisk. Hans schtick är att ramla in i rum för att ge ett inkompetent intryck. Han är lite för gammal för Woods, vilket filmmakarna inte är okänsliga för (de låter Woods mamma uttrycka intresse) men vilket publiken förväntas acceptera utan kommentar. Paret passar ju ihop så bra, bitska och roliga bägge, och de hamnar ju i sådana dråpliga situationer tillsammans att det måste vara Ödet. I och för sig ogillar de varandra intensivt, men de råkar ändå gifta sig på irländska landsbygden. Att de alls hamnar på Irland tillsammans känns som en plötslig dödrossling för en dittills habil komedi. Det är så orimligt långsökt. Advokaterna "måste" besöka ett slott som tillhör en rockstjärna (Michael Sheen) och en designer (Parker Posey), som försöker skilja sig med huvudpersonerna som sina respektive rättsliga representanter. Sheen och Posey är ganska bedårande som knarkstirriga kändisvalpar, men varför tvinga alla att flyga över Atlanten varje gång det ska ske en förändring i ett förhållande? Varför inte bara låta huvudpersonerna gifta sig på fyllan under en konferens i Vegas? Nä just det, nåt sånt har vi ju redan sett i [I]Intolerable Cruelty[/I]. Ju löjligare handlingen blir, desto mer av sin begåvning sätter Moore och Brosnan på spel för att få känslorna att kännas trovärdiga. De är bra, men det är en smal tröst när rollerna de så övertygande spelar uppenbarligen är idioter.