Femtonåringen väntar på premiären med en andakt som hon för några år sedan hade reserverat för julafton. Telefonen ringer direkt när jag sett [I]Land of the Dead[/I]. "Hur var den?" Vad ska jag säga? De som ser en fjärde zombierulle av Romero som ett femte evangelium kommer aldrig att acceptera att den helt enkelt var ett misslyckande. "Den var dålig," sa jag. Hon undrar om jag kanske menar att den var så dålig att den var bra. (Nej). Eller om jag kanske bara missförstod symboliken. Tja, kanske? När zombieproblemet sprids över världen samlar sig de sista spillrorna av mänskligheten i defensiva samhällen på lättförsvarade platser. Ibland skickar man ut trupper till påverkade områden på motorcyklar och i hembyggda tanks för att skjuta zombies och samla förnödenheter. En sådan patrull leds av den hygglige, trofaste Riley, lika tråkpräktig som Riley i [I]Buffy [/I]och följaktligen spektakulärt svår att intressera sig för. Coolare är John Leguizamo som hans andreman Cholo. Leguizamo demonstrerar återigen hur lågt en galet karismatisk, hyperbegåvad skådis måste sjunka för att få jobba i Hollywood om han inte är kritvit. Dennis Hopper dyker upp som chefen för den skyskrapa där de rika stadsborna isolerar sig från mardrömsverkligheten. Det visar sig förstås att han för att säkra sin maktposition också agerar maffiachef nere i slummen. Det finns ett slags tanke här om att människor alltid är onda, att inte ens ett gemensamt hot räcker för att övervinna rasism och girighet. Men vad symboliserar då zombierna? De har utvecklats sedan sist, använder verktyg och kommunicerar lite grann. "De försöker se ut som att de lever", säger någon på ett ungefär, och då får kloke Riley svara "är inte det vad vi alla försöker". Kanske man skulle kunna säga att Romeros manus handlar om tolerans. Döda människor är också människor, tycks han säga. Om de nu vill slita oss i stycken och äta våra tarmar så måste vi komma ihåg att det inte är deras fel från bör- jan. Om det här speglar det amerikanska nuläget på något sätt - och ordet "terrorist" förekommer i manus - är det tolerant på gränsen till livsfarlig kulturrelativism. Vems fel zombiernas situation är vill Romero heller inte uttala sig om. Det gör dem förstås till en universellare symbol, men det placerar också [I]Land of the Dead [/I]i en sliten efter-katastrofen-genre där monstren lika gärna kunde vara vilken fara som helst. Jag kommer att tänka på [I]Drakarnas Rike [/I]och [I]Mad Max - Bortom Thunderdome [/I]och frågan är om inte de filmerna var överlägset bättre. Den förutsägbara handlingen och de meningslösa karaktärerna ligger på en nivå man idag knappt skulle acceptera i en tvserie. En sak ska Romero ha tack för: med undantag för sin latexrynkiga ledare är zombierna riktigt, riktigt snygga. Det kanske är nog för att övertyga hans fans om att filmen i hemlighet är bra.Skådespelare:
Regi:
