Regissören till Whiplash har gjort en musikal i Hollywoodmiljö som nominerats till 14 Oscars. La La Land är en blivande klassiker.
Anslaget andas Los Angeles så mycket man kan tänka sig. En stillastående bilkö på en upphöjd motorväg med god utsikt över staden. Kameran rör sig mellan bilarna där alla sysslar med sitt innan de blir del av filmens första musikalnummer. Detta är startpunkten för Mias och Sebastians mellanhavanden i drömstaden, där hon försöker realisera sina skådespelarambitioner och han sina jazzklubbsdrömmar.
Filmen fortsätter att hänge sig åt typiska Los Angeles-miljöer och Hollywood-situationer med långa tagningar och dolda klipp. Detta är en ”filmfilm”, en film som handlar om att göra film, precis som klassiska Singin’ in the rain och mer nutida The Artist. Referenserna till andra verk haglar. Vi får följa med Mia på audition och Sebastian på diverse ströjobb i musikbranschen och slås av den svindlande tanken att drömfabriken är full av talanger som bara väntar på sin chans.
Skildringen av Los Angeles domineras av humor och drömlika vyer. Även utan tidigare kännedom kan man som åskådare känna nostalgi över observatoriet i Griffith Park och andra landmärken. Det enda som är sorgligt är hur det gamla sägs bli urvattnat och försvinner, att ”Los Angeles dyrkar allt och värdesätter ingenting”. Den här filmen avslutas med ett hyllningsfyrverkeri till de stora Hollywoodmusikalerna och en hommage till vemodet i den franska musikalen Paraplyerna i Cherbourg.
Filmens manusförfattare och regissör, Damien Chazelle, och kompositören, Justin Hurwitz, arbetade senast ihop på den fantastiskt tajta och kritikerrosade Whiplash, men det är La La Land som är deras verkliga biljett till fortsatt framgång och möjlighet att få göra vad de vill i Hollywood. Jag skulle gissa att det snart också finns en scenversion av musikalen som klarar sig långt bara på de starka melodierna. La La Land är ett mästerverk och har alla förutsättningar att bli en klassiker.
