För några år sedan kom en egendomlig film om ondskefulla, strippande sjöjungfrur. The Lure (2015) var Agnieszka Smoczynskas debut som långfilmsregissör, men det är först med hennes andra film Kvinnan som glömde sitt förflutna som hon når en svensk publik. The Lure var en sällsynt rolig och obehaglig film, som genom att skickligt blanda musikal, noir och renodlad skräck lyckades skapa något nytt: en mardrömslik saga som var på samma gång naiv som djupt obehaglig.
Kvinnan som glömde sitt förflutna är en inte lika intensiv lek med genrer. Här har regissören snarare gjort en renodlad, ofantligt tonsäker psykologisk thriller. Alicja (Gabriela Muskala) lider av svår minnesförlust. Hon minns varken vem hon är eller varifrån hon kommer. När hon blir kontaktad av en man som utger sig för att vara hennes pappa blir det inledningen till en uppslitande konfrontation med ett gåtfullt förflutet.
Genreelement hämtade ur skräckfilm och thriller varvas med mer tungrodda teman om identitet, föräldraskap och minne. Ett slags spöklik, hemsökande känsla går som en röd tråd genom hela filmen: bilderna är mörka, dystra och hela tiden på långt håll från karaktärerna. Som bäst är Kvinnan som glömde sitt förflutna när regissören vågar stannar kvar i det minimala uttrycket. Vissa animerade sekvenser drar därför ner helhetsintrycket: i sammanhanget känns de skräpiga, detaljer som borde ha skrotats i postproduktionen.
Detta är – några fläckar till trots – en film som tar sin tittare på allvar genom att både vara intelligent och krävande, men lyckas på samma gång vara ett underhållande mysterium.
