En 33-årig kvinna berättar om sin kropp. Rakt upp och ner, om sina fötter, sin mage, sina tänder. Vi ser hur den ser ut, och har sett ut, hon berättar om de kvinnor och män som har skapat hennes kroppsbild genom elaka, välmenande eller kärleksfulla kommentarer. Det är inte uttalat politiskt, mer än en film om kvinnokroppen som fenomen alltid är det. Den tar inte direkt ställning till damtidningarnas kvinnobild även om Olin i Norge gjort sig till ovän med just de medierna. Filmens angrepp på masskulturen är intelligent och subtilt. Olin bara berättar en historia som borde vara vardaglig, men som vi sällan får höra.
Medan rösten berättar, får vi se Olin på bilder och film. Hon provar skor, förälskar sig, har magont, blir diagnostiserad med struma, besöker alternativläkare. Hon blir kär och märker att man inte alltid behöver gå med magen indragen. Hon blir förälder och märker att allt tjafset om kroppen fått henne att glömma att den faktiskt kan en hel del själv också. Allt hon säger går att tillämpa på mitt eget liv och antagligen stämmer det för de flesta: 40 000 människor såg [I]Kroppen min[/I] på bio i Norge.
Den här typen av filmer är inte unika. Rätten att ha och visa riktiga kroppar är det senaste årtiondets viktigaste feministiska projekt. I Finland blev Kiti Luostarinens intervjufilm [I]Naisenkaari[/I] om fem kvinnors kroppsbild en succé 1997, delar av Sirkka-Liisa Sass stora konstprojekt [I]Häxringen[/I] om sitt liv som skoliospatient och sin skönhetsoperation visades förra året i Stockholm under namnet [I]Formfel[/I]. Nu når Olin det verkliga målet - att visa en kvinnokropp utan att behöva problematisera den. Det går som med alla utopier, man blir lite besviken över att det inte blev en större upplevelse än så här.
Utanför könsperspektivet kan filmparalleller dras till [I]Grays' Anatomy[/I], den briljanta berättelsen om Spaulding Grays ögonoperation av Steven Soderbergh från 1996. Monologformen är densamma och även Gray försöker undvika den västerländska medicinens standardlösningar. Men Gray är en gnällare. Och det underbara med Olin är att hon varken gnäller eller klagar. Hon bara berättar.
[I]Kroppen min[/I] är i sig mycket mer ointressant än de individuella reaktionerna till den. Jag kan tänka mig att en del tittare blir fnissiga eller besvärade, andra upplyfta av det livs- och kärleksbejakande budskapet. Själv funderar jag på hur jag brukar skriva om kroppar (inklusive min egen) och huruvida slutscenerna om förändrande graviditet skulle beröra mig mer om jag fött barn. Olins lågmälda story lämnar mig varken gråtmild eller uppriven. Det gör henne mycket svårare att värja sig emot.Skådespelare:
Regi:
