Koko-di Koko-da

Johannes Nyholm är en konstnär som Sverige borde vara extra rädd om. Varje hans film visar upp all den kreativitet, berättarskicklighet och fantasifullhet som Roy Andersson har famlat blint efter de senaste hundra åren. Alltifrån Drömmar från skogen (2009) som även är musikvideo till den drömska låten Twice av Little Dragon; genom kortfilmen Las Palmas (2011) där Nyholm klädde ut sin ettåriga dotter till en odräglig charterturist, till Guldbaggebelönade långfilmsdebuten Jätten (2016) om autistiska boulefantasten Rikard, har Nyholms produktion varit mitt motgift mot filmisk bitterhet. Med sin aktuella skräcksaga Koko-di Koko-da imponerar han igen och gör mig fullständigt rasande lycklig trots att den framkallar de allra plågsammaste av barndomsmardrömmar och de ondaste av andar (som dessutom pratar danska!)

Där finns ett händelseförlopp som kretsar kring ett tältande 35+ par (Leif Edlund och Ylva Gallon) som (inte) försöker bearbeta sin bottenlösa sorg, ett positivspel och en ond spiral av obehagliga händelser som ger sorgeprocessen och ensamheten i tvåsamheten ett mycket verklighetstroget ansikte, trots en surrealistisk inramning. De knytnävslag som fysisk och andlig smärta eller ångest utdelar vid hemska händelser skildras i denna film lika fruktansvärt utdragna och brutala som de är.

Koko-di Koko-da stannar dessutom inte bara i det otäcka utan leder pedagogiskt publiken vid handen ut ur den mörka skog där det pågår sjuka saker mot en slags befrielse, dock utan att lova för mycket eller fabricera någon lättvunnen happy end-lycka. Och när man minst anar det gör skuggfigurerna från Drömmar från skogen entré igen och då är jag så nöjd som jag bara blir när jag ser Nyholms filmer.