Kod Mercury

Kod Mercurys första trekvart är i särklass den kvalitetsmässigt bästa delen av filmen, samtidigt som det är här som grunden till mina starkaste invändningar ligger. Regissören Harold Becker bygger nämligen upp ödesdigra förväntningar på att detta faktiskt kommer att bli en amerikansk thriller/action med tänkvärd handling, en genomarbetad intrig, där filmskaparna inte behöver lägga dimridåer av hormonstinna explosioner för att skyla över filmens brister. Den åttaårige Simon är autistisk, och har i sjukdomens kölvatten utvecklat en förmåga att lära sig stora mängder information utantill och se mönster i tillsynes obegripliga bokstavskombinationer. Han knäcker koden till ett krypteringsprogram som den amerikanska regeringen har lagt ner ett antal miljarder på, men den utsända mördaren som ska eliminera säkerhetsrisken får bara tag på Simons föräldrar. Den desillusionerade FBI-agenten Art (Bruce Willis) hittar Simon, inser att den lilla pojken är ett jagat byte och bestämmer sig för att ta reda på varför. Det pirrar till lite när Bruce Willis inte drar ett enda skämt, och till och med lyckas med konststycket att hålla mungiporna i styr för att undvika det sedvanligt charmiga leendet. Miko Hughes, som tidigare mest har gjort sig känd som den lilla pojken som sa snubbiga saker i Dagissnuten, har anammat autistiska barns beteende på ett briljant sett, och allting är upplagt för en i sammanhanget oförutsägbar och njutbar historia. Här borde naturligtvis någon av de mer luttrade recensenterna ha lutat sig över och viskat att "låta dig inte luras pojken min, så där gör de alltid", så hade kanske inte min besvikelse varit alltför stor. När andra akten börjar och allting ska skjuta fart händer det i stort inte mer än att Bruce Willis flänger runt med sin autistiske vän och förgäves försöker övertyga omgivningen om att han inte är paranoid. Mot slutet inser regissören Becker att filmen är på väg mot katastrofen, och bestämmer sig för att höja tempot, vilket resulterar i en av filmhistoriens mest ologiska uppgörelser med skjutvapen. Och jag kan inte låta bli att utbrista ett naivt "vet inte farbror Becker att det är fult att ljuga?".