Det är inte utan att man önskar lite att det kunde varit bara siffror och sammanträffanden och konspirationsteorier hela vägen igenom, när Nic Cage upptäcker att ett 50 år gammalt pappersark förutser specifika detaljer för en rad stora tragedier, inklusive några som ännu inte hänt.
Det är inte utan att man önskar lite att det kunde varit bara siffror och sammanträffanden och konspirationsteorier hela vägen igenom, när Nic Cage upptäcker att ett 50 år gammalt pappersark förutser specifika detaljer för en rad stora tragedier, inklusive några som ännu inte hänt. Det hade varit så läckert med bara siffernördigheter och googlande. Men istället blir det lite tradigt småläskigt och ganska tråkigt, mest för att det inte byggs upp och byggs på, utan bara händer saker på ett pärlhalsband. Det fläskas på med klichéer och färdigtuggade berättartraditioner, och jag hade helt klart klarat mig utan både thrillermusikmattan och det våldsamt ansträngda, halvt påhäftade slutet (som ändå, förvånande nog, bryter mot en stor konvention; kanske ska den ha det erkännandet).
