Den spansk-argentinska filmen Klanen vrider med ny twist om i det öppna sår som uppstod i Argentinas kollektiva minne efter militärdiktaturens skräckvälde på 1970-talet. Under åttiotalet hörde familjen Puccio till de som efter diktaturens fall omvandlade statligt förtryck, kidnappningar och mord till en illegal, privat sektor.
Patriarken Arquímedes involverade i varierande utsträckning sin familj – som väl aldrig kunde vara ovetandes om skrikande, motvilliga källargäster – i en yrkeskriminell verksamhet riktad mot landets överklass, dock helt utan altruistiska inslag. Vi får framförallt följa sonen, den populäre rugbyspelaren Alejandros samvetskval över delaktigheten i faderns förehavanden.
Trots att skådespelaren Guillermo Francella främst är känd för komedier på hemmaplan (medan en svensk publik kanske känner igen hans berusade jurist i Hemligheten i deras ögon) lyckas han, trots en ibland nästan parodiskt, kallhamrad ambivalens, göra Arquímedes till den kanske obehagligaste silverräven i Sydamerika sedan Laurence Oliviers nazitandläkare lämnade kontinenten för att plåga Dustin Hoffman i Maratonmannen.
Därmed inte sagt att Klanen är någon fulländad karaktärsstudie, vilket blir tydligt när det kommer till Peter Lanzanis Alejandro. Men han får som tur är flitig hjälp på traven av Julián Apezteguias snygga foto, som utöver långa, väl koreograferade åkningar bjuder på ett konsekvent användande av skärpdragningar när filmens scenövergångar tar vid eller lämnar oss ur fokus. Det skapar en dimmig känsla av att Alejandro pendlar mellan dröm – ett liv i tilltagande flärd, som klart imponerar på fästmön Mónica (Stefanía Koessl) – och mardröm – i och med skuldkänslor och den undermedvetna insikten att tillvaron kommer rämna.
Klanen är en sann berättelse i solblekt, oklanderlig retrostass, och även om vi vid det här laget kan den här typen av film utan och innan – allra helst de många montagesekvenserna konstruerade runt snygga poplåtar, som formligen skriker Scorsesekomplex – lyckas den friskt upphackade kronologin hålla spänningen uppe trots ett skiftande tempo.
Och om allt man någonsin drömt om är en argentinsk karbonkopia på råheten och svänget i Maffiabröder skyler paketeringen det ibland magra innehållet.
