Kissing Jessica Stein

Det är fantastiskt vilka underverk sapfisk kärlek kan uträtta. Till och med en film ur den allt tröttare genren amerikansk romkom känns påfallande fräsch i bisexuell tappning. Visst radar [I]Kissing Jessica Stein[/I] upp en rad väl kända komedibyggstenar i denna New York-skildring, men med en hel del intelligens och lite kantig lågbudgetcharm så lyckas ändå konststycket att få filmen att kännas både fräsch och hyfsat originell. Filmens huvudperson, den neurotiska och intellektuella Jessica Stein, har inga höga tankar om männen i Manhattans dating-pool. Efter några katastrofala fiaskon till träffar räcker det med ett snyggt citat i en kontaktannons i Village Voice för att hon ska nappa, även om annonsen står under rubriken kvinna söker kvinna. Eller rättare sagt, hon går på träffen, men att sedan få Jessica Stein att verkligen ägna sig åt lite hederlig muffdykande visar sig vara ett långt och komplicerat projekt. Kanske för att Jessica och hennes binyfikna flickvän Helen har lika olika syn på livet som de har läppstiftsvanor. Helen använder sig av tre olika preparat för att få perfekt färg och fuktighet medan Jessica letar efter det enda rätta läppstiftet - Helen är sexuellt utagerande, och håller sig med flera olika älskare för olika behov medan Jessica är rädd, neurotisk och ständigt väljer bort allt som inte är perfekt. Denna invecklade kärlekshistoria varvas med ganska förväntade förvecklingar kring komma ut-problematik, en dominant judisk mamma och stressade kulturella New Yorkare. Men tack vare den intelligenta och fyndiga dialogen - filmen bygger på en teaterpjäs - så blir det ingen tråkig klyschfest. Manuset är dessutom skrivet av de två huvudrollsinnehavarna, som dessutom varit med och producerat filmen. Jennifer Westfeldt och Heather Juergensens smarthet, och den låga budgetens lite kantiga stil ger filmen en helt annan egg och intelligens än ofta urlakade mainstreamproduktioner - och dessutom utan gayfilmens ofta religiösa missionerande. Jag tror bara bifobiska PC-flator, som inte ens tycker att den lesbiska sängkammardöden tål att skämtas med, kan undvika att falla för Jessica Stein. Jag är till och med beredd på att ha överseende med att filmen faktiskt nästan självdör när det väl är dags för upplösningen.