The Kid

Regissören Jon Turtletaub har med sina tidigare filmer visat att han vill få oss att må bra och reflektera över hur egendomligt livet är. I [I]Medan du sov[/I] gosade Sandra Bullock omkring i för stora stickade tröjor och i [I]Fenomen[/I] var John Travolta inte bara superintelligent utan han besatt dessutom en telekinetisk förmåga. I The Kid kombinerar Turtletaub dessa två teman. Russ Duritz (Bruce Willis) är en cynisk imagekonsult vars tillvaro består av pengar, makt och förolämpningar. Han sårar skoningslöst sin flickvän/assistent, sin sekreterare, sin far, okända på flygplatsen och sina kunder. Han är en pedantisk streber, en grym millenieman med Porsche och ett hus som ekar tomt, ty inte ens en hund skulle trivas på det italienska marmorgolvet. Inte för att han någonsin skulle vilja ha något så banalt och ömhetstörstande som en hund, men ändå. Bruce Willis är en charmig typ med humor, men han skulle vinna mycket på att välja bättre manus och regissörer. Det skulle till exempel vara roligt att se vad han kunde göra med Bröderna Farelly. I [I]The Kid[/I] går han mest runt och levererar bitterheter med ett snett leende, frånvarande, som för att befästa sin nya nisch som den som spelar så bra mot barn, titeln han erövrade efter [I]Sjätte sinnet[/I]. Pojken i det här fallet är för all del charmig - Spencer Breslin spelar Russ Duritz yngre jag, Rusty, som kommer tillbaka (fråga mig inte hur, men det har med ett nostalgiskt bulligt K-märkt flygplan att göra) för att lära sitt vuxna jag om vilka drömmar han en gång bar och hur långt han sprungit ifrån sitt ursprungliga, gulliga pojkjag. Det är inte en dum tanke. Vad skulle man säga om man som 8-åring såg sig själv som vuxen? Hu, förmodligen. Pojken Rusty tvingas se på hur hans vuxna jag snart ska fylla fyrtio och inte bara saknar hund, utan också fru och vettigt jobb. Han ville ju bli pilot, ju. Nu är goda råd dyra - hur ska historien och förutsättningarna skrivas om? Jag vet inte för vem [I]The Kid[/I] är gjord, den är för långsam för att barn ska uppskatta den och den är för löjlig för att man som vuxen ska ha något nöje av den. Redan efter förtexterna har man tröttnat på det symboliska röda flygplanet och den enerverande stråkmusiken. [I]The Kid[/I] förmedlar den sockrade snabbköpspsykologi som Hollywood älskar och den gör det så övertydligt och platt att man får huvudvärk.