Katjas äventyr

Barnfilm är svårt. Ojojoj. Jag var den ende jag känner som vågade vara kritisk mot klichéerna i Ella Lemhagens guldbaggebelönade film och jag upphör inte att förvånas över hur begåvade människor på fullt allvar kan påstå att den var - fri - från klichéer. Vad var då fylltratten? Och vad var då skollärarinnan? Men det är svårt att våga skriva så. Svårt att våga kritisera. För dessa filmer de vill ju så himla väl. De vill spalta upp det goda och det onda i lagom portioner, de vill tillrättalägga världen i lite verklighet och lite dröm och lite fantasi - och sammantaget rejält beskära verkligheten för barnens fromma. [I]Katjas äventyr[/I] är i någon mån en underbar liten film. Och i någon mån en katastrofal liten film. Liksom lite beroende av vilket ben man väljer att stå på. För Lars Hesselholdt, som verkar vara en god man, jag såg själv honom presentera filmen på BUFF i Malmö, har inte missat en enda schablon, så vitt jag kunde se. Det lilla drömmande barnet, som här är en nio-årig flicka, som inte leker med de andra tjurarna, utan istället rusar runt i skogen och räddar pilgrimsfalkar som trillar ner från träden i stormen. Katja håller falken i famnen och spejar förtvivlat ut över motorvägen intill. Föräldrarna göre sig varken besvär eller påminda - de är endast närvarande på telefonsvararen i det välstädade medelklasshemmet. Bättre då för Katja att kliva in i en lastbil och vips hamna i en urgullig italiensk by där farbrorn sjunger opera på torget, där fyra jättesnälla pojkar blir hennes kompisar och där dessa mönstergossars mamma omfamnar Katja med basilikabuketten mellan tänderna. Ja, det är en hel del man får hacka i sig under vägen. Å andra sidan, det finns nämligen en sådan, så kan jag föreställa mig att barnen tycker att det är riktigt spännande på sina ställen, inte minst under kapplöpningen med Stora Stygga Fågeluppstopparen i de trånga gränderna i den italienska byn. Och visst är det lite originellt och kul och kanske rentav viktigt att för en gångs skull placera en flicka i en sån här skogsmulleroll. Men. Till slut undrar jag ändå om det inte är ett anständigt krav att önska att även barnfilmare ska våga tänja på gränserna och utmana konventionerna - och i förlängningen ungarna som ska se filmen. Annars står vi där vi står. Och stampar på tills klichéerna helt skymmer den fria sikten fram till bioduken.