Sara (Juliette Binoche) och Jean (Vincent Lindon) har varit ett par i tio år. Ett lyckligt sådant. Även om den före detta rugbyspelaren Jean är arbetslös och suttit en tid i fängelse och vi får känslan av att Sara försörjer dem på sin lön från radion. Det är en tillvaro som skakas i grunden när Jean blir erbjuden jobb av François (Grégorie Colin) genom vem paret träffades. Då var han Jeans bäste vän och Saras pojkvän.
Men redan innan Sara skymtat François utanför sin arbetsplats i ett kyligt Paris, och innan Jean nämnt jobberbjudandet, har Claire Denis genom musikläggningen planterat en försiktigt förebådande stämning i filmens i övrigt soliga öppningsbilder från Saras och Jeans semester. Filmens övergång till Paris bjuder även på en suggestiv bild från stadens Metro som aldrig får någon uttalad förklaring, men likväl låter oss veta att något annalkas.
Återseendet av François får en yrselliknande effekt på Sara. Senare säger hon till Jean att ”när man älskat någon försvinner aldrig känslan helt”. Binoche ger också uttryck för att nästan fysiskt kastas tillbaka i förälskelsen som en gång var. Samtidigt är Jean förtegen, nästan hemlighetsfull, som ville han inte dela Francois med Sara. Antingen av rädsla eller egoism.
Denis är lika försiktig med att förklara karaktärernas bakgrund som intentioner. Precis som vi inte vet varför Jean suttit i fängelse, eller om det är därför hans tonårsson Marcus (Issa Perica) bor med hans mamma (Bulle Ogier), vet vi inte heller om han slutade umgås med François på grund av relationen med Sara. Lika lite vet vi om François eller hans intentioner. Han är länge filmens mest konturlösa karaktär. Innan hans och Saras relation åter väcks till liv framstår han närmast som en vålnad, även om han redan synts i flera scener.
Luckorna bidrar med oförneklig nerv i den dova relationsthriller Denis format efter Christine Angots novell (den senare var också medförfattare till regissörens Let the Sunshine in från 2017). Men manuset har andra brister. Framförallt en slapp upplösning och en slarvig utveckling i relationen mellan Jean och Marcus. I sådana stunder känns Kärlekens labyrinter mest som ett angenämt tidsfördriv. Kanske framförallt för Denis, som presterat en typisk mellanfilm välsignad av en klanderfri skådespelartrio.
