Ett hav är mer än bara en stor samling vatten. Det är en metafor, och en ovanligt sliten sådan. J. M. Ledgards utforskar havet som tanke och verklighet på ett förhållandevis nytt sätt i sin fragmenterade roman Submergence. Men när kultregissören Wim Wenders tar sig an materialet är vi tillbaka på gamla upptrampade, metaforiska stigar.
En av de bärande metaforerna i Kärlek över haven är mörker. Mörker som i geografiska och sociala skillnader, som i okunskap, oförmåga till kommunikation och bristande förståelse. Danielle Flinders (Alicia Vikander) är en professor i biomatematik som utforskar havens mörka djup, och James More (James McAvoy) en brittisk spion – den globaliserade världens motsvarigheter av jihadism och terror. Konstigt nog utvecklar Wenders aldrig denna röda tråd till att faktiskt gestalta något om världens tillstånd. Han slutar anstränga sig efter att ha upprättat ett vagt, förvirrande samband mellan det globaliserade tillståndet och karaktärernas kärlekshistoria. Men också det som skulle kunna ha varit filmens behållning, samspelet mellan Vikander och McAvoy, tar stryk av att regissörens intresse dalar fem minuter in i filmen.
Haven är det på jorden som vi vet minst om. I Kärlek över haven blir detta till en ställföreträdare för det politiska klimatet i världen (för visst vet vi också rätt lite om hur människor fungerar?), men det är en metafor som känns unken. Det finns vissa självklara skillnader mellan att veta något om människor och kulturer och naturvetenskaplig, kvantifierbar vetenskap. Metaforen förutsätter också att Afrika betraktas från en europeisk synvinkel, och att det europeiska subjektet är något helt annat än det afrikanska. Tempot är minst sagt ojämnt, dialogen är skissartad, skådespeleriet är styltigt, regin saknar skärpa. Eller sammanfattningsvis, en gäspframkallande såpopera.
